Det här är svensk försvarspolitik

Svensk försvarspolitik går från klarhet till klarhet.

Förra året fick genomförandegruppen i uppdrag att spara på
materielkontot. Det klarade man galant. Försvarsmakten presterade det nya insatsförsvaret på rekordfart, på några månader i stället för
ett år. Pliktutredningen skulle leverera ett yrkesförsvar för
personalförsörjningen, och minsann, man gjorde det.

I direktiven till den så kallade Stödutredningen ingick att
spara 20 procent alternativt 30 procent på totalkostnaden för de olika
stödmyndigheterna – och det stod utredaren Marie Hafström fritt att spara ännu
mer.

När Hafström i dag avlämande sitt betänkande blev det
ytterligare ett framgångsbevis. I samma klass.

Kostnaderna ska reduceras med i storleksordningen en
tredjedel, dryga tre miljarder av totalt tio. Hafström uppfyllde uppdraget med
råge eftersom hon ursprungligen trodde att totalkostnaden uppgick till 8
miljarder.

Uppenbarligen visste alltså inte heller försvarsminister
Tolgfors hur mycket stödmyndigheterna kostade när han lade ut sparbetinget.

För det är ett sparbeting det handlar om – även om Hafström
gång på gång på gång på gång under presskonferensen beskrev uppdraget som att
”frigöra resurser”. Och visst låter det väl trevligare. Ingen kan väl sura över att resurser frigörs.

Utgångspunkten har dock inte varit hur får vi väl fungerande
stödfunktioner till försvarsmakten. Frågan har varit hur resurser kan frigöras.
Resultatet har blivit därefter. Det är mycket höftande av kostnader och lite
konkretion om hur saker och ting ska genomföras. Konsekvensanalysen är klen.
Tillräckligt bra var ett begrepp som Hafström använde när utredningen
presenterades, men det blir i grunden betydelselöst så länge det inte
definieras.

Hafström försöker sälja in förslagen genom att betona att
det är kärnverksamheten som är den centrala, försvarets operativa förmåga. I
verkligheten är stödfunktionerna en integrerad helhet i det som sammantaget
utgör det svenska försvaret. De resurser som frigörs för kärnverksamheten ska inte heller överföras till försvarsbudgeten utan ställas till regeringens disposition.

En del av Hafströms förslag är välkomna, som att reducera
personalen på Högkvarteret. Andra delar går bara att förstå i ett
besparingsperspektiv. Det mest utmanande är korsningen av äpplen och päron i
form av sammanförandet av FMV och FOI till en myndighet. Den nya inriktningen
på FMV understryker risken för att vi om några år kan säga adjöss till svensk
försvarsindustri.

Att ställa frågan om hur vi får väl fungerande
stödfunktioner är inte detsamma som att säga nej till rationaliseringar och
strukturförändringar, utan bara att utgå från verksamhetens krav och inte
finansdepartementets lust efter pengar.