Kan vi sluta med cellklumparna, tack?

Okej. Socialstyrelsen har plitat ihop nya föreskrifter när det gäller könsbestämning av foster. I stora drag förändrar inte de nya föreskrifterna särskilt mycket. Sjukvården ska inte ”automatiskt” ta reda på ett fosters kön, men om föräldrarna frågar blir den även framöver skyldig att berätta. Skillnaden mot nu är minimal, med andra ord. Inte heller förut har personalen anfallit blivande föräldrar med könsupplysningar.

Detta hindrar förstås inte att abortdebatten blossar upp ändå, eftersom folk gillar abortdebattens heta svallvågor. Göran Hägglund försöker få det att låta som om föreskrifterna på något sätt begränsar möjligheten att göra abort av könsskäl, ty det tilltalas hans väljare av.

Andra låter sig luras av formuleringarna och vevar igång om att man minsann ska få göra abort om det så bara är för att man har ”fått ett au pair-jobb hos en kompis till Tiger Woods”. Vilket man får.

Alltihop handlar om positionering på en given debattskala. På dagens Brännpunkt skriver Bitte Assarmo och förekommer sina motståndare genom att vara först – i den här debattvändan – med det osmakliga ordet ”cellklump”. Jag får också vara med i hennes text, med anledning av en ledare jag skrev förra året.

Bitte Assarmo verkar emellertid bara ha läst rubriken till min text. Hade hon läst hela hade hon förmodligen inte benämnt inlägget ”indignerat”. Jag var inte ett dugg indignerad. Snarare konstaterade jag fakta, det vill säga att någon gjort abort på grund av fostrets kön, och menade att det vilar en svart ironi – eller okej, med Assarmos ord en dubbelmoral – över det faktum att det i Sverige ska till en könsdiskrimineringsfaktor för att någon alls ska intressera sig för abortfrågan. Den poängen är intressant, det tycker jag också, men det förändrar inte sakfrågan.

Själv vill jag inte använda ordet cellklump i den här debatten. Det uttrycket är bara ett fult sätt att spetsa till en diskussion för att medvetet såra sina debattmotståndare i en känslig fråga. Jag tycker det är onödigt och föga empatiskt att göra så.

I själva verket är det naturligtvis så att den där ”cellklumpen” är ett blivande liv och den kan ibland vara ett koncentrat av en enorm kärlek och längtan. Men ibland är den det inte. Och eftersom situationerna är så individuella måste också valet tillförsäkras individen.

That’s all.