Man kan göra så. Men det är inte rätt

Tidigare i år stoppades den holländske bråkstaken och politikern Geert Wilders på Heathrow när han skulle besöka Storbritannien. Många reagerade – inte för att de nödvändigtvis gillar Wilders – men för att det brittiska agerandet var minst sagt anmärkningsvärt. Vi talar trots allt om en partiledare, vars parti har nio platser i det nederländska parlamentet, som stoppas vid gränsen som vore han en brottsling.

I dagarna har det brittiska inrikesministeriet offentliggjort en ”svart lista” över 16 personer som inte är välkomna till landet. Listan har varit under tillblivelse sedan oktober och offentliggörandet är menat att förtydliga ”vilken sorts beteende Storbritannien inte är berett att tolerera”.

Att listan rymmer folk man inte vill ha hem på fest råder det inget tvivel om. Här trängs förre Ku Klux Klan-ledaren Stephen Donald Black, baptistpastorn Fred Waldron Phelps och hans dotter, Hamasföreträdare, nynazister, amerikanska radioröster av mindre charmig karaktär och islamistiska terrorister och predikanter.

Storbritannien motiverar offentliggörandet av listan med att man inte vill välkomna personer vars åsikter är så extrema att de kan tänkas ”orsaka samhälleliga spänningar eller rentav våld om de skulle släppas in i landet”. Man vill, som det heter, sända en signal.

Det är en dum jäkla signal om du frågar mig. För vad innebär det att i förebyggande syfte peka ut eventuellt spänningsorsakande personer på det här viset? Jo, det betyder att man satt en gräns för åsikts- och yttrandefriheten. En förebyggande gräns, i syfte att inte riskera en trivsam stämning. Det betyder också att man gjort det rimligt och tänkbart att så småningom utvidga fältet av åsikter som bör undvikas för bästa möjliga stämning.

Nyligen upprördes till exempel många över att Sydafrika vägrade Dalai Lama tillträde till en konferens under vilken flera andra nobelpristagare också var inbjudna. Att agerandet var en gest för att behaga Kina framstod som både uppenbart och stötande och Sydafrika fick en hel del välförtjänt kritik för sitt undfallande agerande.

Samma Storbritannien som stod vid Salman Rushdies sida och som senare också adlade honom räds nu alltså dålig stämning. Och jag kan inte låta bli att undra.

Vad är det för fel på demokratierna nuförtiden? Varför är de så infernaliskt ivriga att amputera sina egna ben?