Det larmas för mycket, och för lite

Efter larmen om att
pistagenötter ökar risken för cancer, alternativt salmonella, har jag slutat att äta pistagenötter. Jag
har även slutat att köpa buteljerat vatten för att dra mitt strå till
stacken till en klimatvänligare tillvaro. (Om någon i familjen köper är
det i så fall maken). Kranvattnet duger gott även om det inte är
lika gott.

Däremot köper jag givetvis
frukt. Söndagens du-blir-fet-av-att-äta-frukt-larm
på DN Debatt tog jag inte på allvar. Det gjorde inte DN:s egen vetenskapsredaktör Karin
Bojs heller. Livsmedelsverkets kommunikationschef Eva Corp var märkbart stolt över
att hennes myndighet så snabbt hade fått ut kontraordern ²behåll
fruktkorgarna² på verkets hemsida.

Det var alltså i går
eftermiddag på Norra Latin i Stockholm mitt under pågående influensarapportering som Ragnar Löfstedt, professor
i riskkommunikation vid Kings College i London, bjöd in till ett välbesökt
seminarium om bland annat mediernas larmrapportering.

Tidpunkten var sällsynt vältajmad,
det höll Ragnar med om. Hans tes är att Sverige, efter förebild
av brittiska BBC, borde ta fram riktlinjer om hur myndigheter, forskare,
industrin och medierna bör kommunicera larmrapporter. Att det är
Löfstedt som har stakat ut BBC:s riktlinjer för krisrapportering behöver
kanske inte sägas.

Som om regeringen
Reinfeldt inte kommer att ha nog att tänka på under det svenska ordförandeskapshalvåret
i EU anser Löfstedt att Sverige i det sammanhanget också bör
driva frågan om att etablera en europeisk vetenskapsakademi med
uppgift att särskilt hantera problemen (läs: paniken) som uppstår i
larmsituationer.

För är det något som enligt Löfstedt påverkar hur människor
i allmänhet uppfattar larm och risker så är det osäkerheten som
uppstår när man inte vet vad som rent vetenskapligt gäller.

Jo tack, människors panik för att äta chips efter Livsmedelsverkets överdrivna
akrylamidlarm 2002 höll nästan på att driva familjeföretaget
Svenska Lantchips i konkurs. Ändå ställer jag mig något frågande till
professorns tes. Mitt intryck är inte att folk utan vidare lägger
sig platt för vad som presenteras som en vetenskaplig sanning.

Marit Paulsen,
Folkpartiets förstanamn i det stundande EU-valet, var med sitt stora matengagemang en självskriven
deltagare vid gårdagens krisövning. Paulsen beskrev målande om
hur hon som EU-parlamentariker förra gången det begav sig hade slängt
upp sina trötta fötter på tjänsterummets skrivbord i Bryssel och
slagit på teven.

Efter att helt förstummad ha följt Livsmedelsverkets
alarmistiska presskonferens om akrylamidens fara för mänskligheten tog hon
blixtsnabbt första flyget hem för att lugna

ner befolkningen. Livsmedelsverkets
kommunikationschef var noga med att påpeka att hon
inte jobbade på verket då. Men visst, sett i backspegeln anser även
hon att verkets olycksaliga presskonferensen inte var bra.

Larmseminariet går mot
sitt slut. Mycket klokt har sagts, och alla verkar ganska överens om att vår
tids larmrapporteringar skulle vinna på bli mindre alarmistiska. Å
andra sidan verkar man också överens om att det är svårt att avgöra vad
som är en lagom larmnivå under en pågående kris.

Så till sist det
buteljerade vattnet. En publikfråga från en företrädare för Sveriges
Bryggerier riktas till Louise
Ungerth som är chef för Konsumentföreningen i Stockholm. Ungerth har
tidigare på eftermiddagen berömt sin förening för att den lyckades få
riksgenomslag för sin drive att förmå konsumenterna att dra ner
på det buteljerade vatten till förmån för just det – kranvatten.

Frågan gäller nu om bryggeriernas vatten verkligen kan sägas ha någon
större betydelse från klimatsynpunkt då en genomsnittlig
buteljvattenkonsumtion motsvarar 3 kg koldioxidutsläpp per år. Ungefär lika
mycket växthusgaser som en ordinär hamburgare släpper ifrån sig, får jag veta.

Hur chefen för Konsumentföreningen
i Stockholm bemöter det berättigade påhoppet? Utan att tänka sig för, får man förmoda,
svarar hon: Det är en bra symbolfråga.

Jo, och sådan
riskerar tyvärr att dölja vad som är de verkligt viktiga frågorna
som vi behöver ta itu med. Om detta faktum behöver det larmas högre och
oftare. Annars förlorar larmrapporterna i trovärdighet, tänker jag på
väg hem med ett par pavor kluckande buteljvatten i matkassen.