Ledarbloggen
Per Gudmundson
Per Gudmundson
När Kristdemokraterna i förra veckan meddelade att partiet ska använda tv-reklam i TV4 i EU-valskampanjen, så var vi några som gladdes. Flera av det senaste riksdagsvalets mest uppmärksammade reklamfilmer var ju kristdemokratiska. Filmer som man aldrig glömmer, även om man kanske inte alltid kommer ihåg dem av den anledning som avsändaren avsåg.
I Stockholmsområdet bor en fascinerande familj som är väl känd för dem som brukar hamna på Öppna kanalen när zappningsfingret inte orkar längre. Familjen, som heter Krzymowski, tycks ha två stora intressen: schack och tv-produktion. Tillsammans tillverkar familjemedlemmarna veckomagasinet Mitt i schack, där tävlingsreferat, nyheter och schackminnen presenteras med obetvinglig entusiasm av de många begåvade barnen, som alla har namn som börjar på A. Föräldrarna är aktiva kristdemokrater.
För sin kampanj till riksdagsvalet lät modern Anna Krzymowska familjen tillverka en hel serie filmer, av vilka tyvärr endast en står att finna på webben i dag. Det är synd, men begripligt. Filmerna blev grundligt utskrattade på internet. Även den tre minuter långa film som ligger kvar på nätet lockar till skratt. Det styltiga tilltalet, de tillkämpade slagorden, den fejkstinna bildbehandlingen, de många upprepningarna, de klämkäcka barnen och inte minst den extremt dramatiska och pompösa musiken känns over-the-top. Slutresultatet blir som en ironibefriad pastisch på tänkt amerikansk tv-reklam.
Men ju mer man tänker, desto mer fastnar skrattet i halsen. Javisst är valfilmen minst sagt en smula tondöv inför det svenska politiska klimatet, men kan det inte vara så att hånskrattet har andra anledningar?
Först har vi förstås Jantelagen. Du ska inte tro att du är något. Familjen Krzymowski agerar tvärtom, och säger att de verkligen är något. Och de har rätt: föräldrarna är hårt arbetande med entreprenörsegenskaper och barnen är begåvade. Ska man skratta åt det?
Sedan har vi budskapet. Ett budskap som är så förhånat i svensk offentlighet att det knappt är användbart. Krzymowska gör det ändå, och säger att hennes politiska syn gör det bättre för familjerna, och exemplifierar med den egna superfamiljen. Men varför skulle inte den klassiska familjen kunna vara ett gångbart politiskt mål?
Till detta den totala präktigheten. I ett kulturellt klimat som i decennier har hyllat normbrytandet som det högsta värdet, ställer Krzymowska upp det präktiga som ideal. Hennes politiska programpunkt om mer schack i skolan är som gjord att hånas. Men, ärligt talat, är det inte bättre för barnen med schack än med tjack?
Tyvärr ställer ingen ur familjen upp i EU-parlamentsvalet. Men det är inte för sent att hoppas på att någon annan kandidat anlitar familjen och drar nytta av tv-entusiasmen. Mer kristdemokratiska kan tv-inslag inte bli.
Nej, det går inte att sluta fascineras av familjen Krzymowski. Tänk bara på den energi som läggs ned i familjen och på schacket (såpass att det nu vuxit till en rörelse). Och det är ingen dålig gissning att någon av alla barnen blir en framtida storhet i Kristdemokraterna, och att någon annan blir berömd tv-personlighet. Sällan har föräldrar bäddat så omsorgsfullt för sina barn.
Ändå skrattar vi. Men är det verkligen dem och inte oss det är fel på?
PS: Detta var ännu en del i Ledarbloggens serie YouTubeOnsdag. Varje vecka guidar vi till internets mest spännande rörliga bilder. Vi vill ha dina tips!