Så här i efterhand…

Okej. Nu har jag smält gårdagens Korseldsäventyr, läst alla hemska och snälla kommentarer och hunnit åka upp och ner i humör och sinnesstämning tjugo gånger. Dags att blogga något om saken.

Jag har en nyvunnen respekt för programledare, så mycket kan jag säga. TV-mediet är svårt, jättesvårt. Och Thomas Östros är en svår gäst, dessutom.

Är man en i första hand skrivande person gillar man att tänka efter och väga sina ord. Det går inte för sig i tv-formatet. Det där som man själv sitter och irriterar sig över ofta framför tv:n – att utfrågare inte ställer följdfrågor och hugger på uppenbart slingrande svar – ter sig betydligt mer begripligt för mig nu. Så snart vi klev ur studion och tittade på inspelningen kände jag ju exakt samma välbekanta irritation – fast denna gång över mig själv. (Jobbig känsla, om ni undrar.)

Nå. Nu började vi i och för sig med en svår uppgift. Thomas Östros är en välrepeterad politiker som vet att glida undan frågor. Tydligast blir det när Katrine pressar honom om S läge i opinionen och han gång på gång bemöter hennes frågor om hur S ska nå ut med svar om att människor vill ha bra välfärd. Vilket inte var frågan. Det blir väldigt tydligt där hur svårt det är att tvinga en skicklig politiker att lyssna och svara.

Själv förvånas jag bland annat över att jag inte reagerade mer på Östros svar när jag tar upp SKL-rapporten som visar att Sveriges kommuner och landsting haft en strålande ekonomisk utveckling i åratal – och därmed ökat sina kostnader på ett sätt som inte har någonting med befolkningsförändringarna att göra.

Då berättar Östros att han känner moderater. Det är förstås väldigt trevligt att Thomas Östros kan umgås över blockgränserna, men det har ju inte så värst mycket med ämnet kommuners ekonomi att göra.

Nåväl. Bland de många kommentarerna på SvD.se noterar jag att en del irriterar sig på att jag och Katrine käbblar med varandra. Det får ni vänja er vid. Det är ju faktiskt en del av konceptet för programmet att dynamiken ska flyttas runt bordet. Jag och Katrine är inte överens, och det stormtrivs vi med – tillsammans.

Och jo, jag vet, jag måste lära mig att avbryta mer. Men mina föräldrar visste inte att jag i framtiden skulle behöva brist på uppfostran, så de uppfostrade mig.

Jag är naturligtvis mycket förgrymmad på dem över detta idag…

Katrine berättar om hur hon upplevde vår debut här.

Nästa gång har vi en moderat i studion. Typ.