Skyll inte uppsatsens innehåll på pennan

I Expressen skriver statsvetaren och opinionsforskaren Henrik Oscarsson att politikernas twittrande är ett ”spel för gallerierna” och en ”envägskommunikation”. Och under påskhelgen lindrade DN nyhetstorkan genom att presentera en granskning av riksdagsmännens bloggar. Kontentan av det hela var att intresset för de folkvaldas bloggar var skralt eftersom det var ont om kommentarer.

Den främsta effekten dessa båda inlägg har på mig är att jag plötsligt känner mig mycket mycket gammal. I alla fall känns det som om jag hört och läst dessa vinklar och åsikter tusentals gånger förut.

”Twitter var ursprungligen tänkt som ett redskap för socialt nätverkande”, skriver Oscarsson i Expressen. Kursiveringen är min. Det där lilla ursprungligen är nämligen så oerhört talande. Ett ursprungstillstånd ställs som så många gånger förr mot en nutid i förfall – en motsättning som blir extra lustig i fallet Twitter, som funnits i den politiska vardagen i några månader.

Plötsligt fattar jag varför en del möter bloggar och mikrobloggar med så stor misstänksamhet och kritik. De tar nätentusiasternas översvallande beskrivningar bokstavligt. Klart man blir lite besviken då. Först får du höra från en eller annan expert på sociala medier att det finns en ny och ”totalt revolutionerande” social ankdamm på webben. Från och med nu är ingenting sig likt, förklarar experten. Alla konverserar med alla, om allt. Helt gränslöst. Dialog, inte monolog. Yada yada…

Wow, tänker du och äntrar denna kommunikationsrevolution – bara för att upptäcka att här erbjuds du mestadels meningslös trivia om politikers matvanor, sociala medieexperters resvanor och en och annan länk till en förvisso intressant artikel som någon vill inbilla alla andra att han eller hon har läst.

Du begriper ingenting. Var det detta blaj som skulle föreställa en kommunikativ revolution? Var är det goda samtalet någonstans? Det som förbättrar och fördjupar demokratin?

Jag kan inte låta bli att fnissa lite över att någon på allvar förväntar sig att hitta det goda samtalet på en social sajt där samtal förs med max 140 tecken. Självfallet finns det inte där. Men jämfört med ett enstaka tal refererat för medborgarna i riksmedier är de sociala medierna ändå mer tvåvägskommunikation än vad vi hade förr. Även en politiker som inte har kommentarsfält kan bli länkad till och kritiserad av en annan bloggare. Även uteblivna kommentarer kommunicerar något, liksom uteblivna svar.

Men i stort sett är det såklart mycket blaj. Fast är å andra sidan inte allt socialt nätverkande det? Vad är skillnaden på att puttra något om vädret i något mingelsammanhang eller att meddela middagsplanerna på Twitter?

Nej, problemet är nog snarare att vi förväntar oss så mycket att vi aldrig kan bli nöjda. Det är lite som med datoranimerad film. Numera görs det så oerhört proffsigt att vi liksom blir understimulerat besvikna varje gång. Vi har ju redan innan vi ser själva filmen matats med bakom kulisserna-filmer och förhandspress som noggrant meddelat oss antalet involverade animatörer och mängden pengar som pumpats in i projektet. När vi väl ser rullen är förväntningarna skyhöga. Och döm om vår besvikelse när det hela visar sig vara…tja, en film.

Kort sagt. Man kan inte skylla uppsatsens innehåll på pennan. Men hittills har vi inte debatterat och problematiserat pennornas existens för det.

Tur är väl det. De är ju rätt bra att ha.