Sanna Rayman
Hos Johan Ingerö hittar jag en sedelärande historia från Växjö. Bakgrunden är att kommunen – borgerligt styrd – har sparat slantar i ladorna under goda tider och nu sitter på runt 350 miljoner. Trots detta har Socialdemokraterna motionerat om att kommunen ska tillskriva regeringen och be om extra statsbidrag så här i kristider.
Majoriteten avvisade förslaget, men det skedde förstås inte utan mothugg. Vänsterpartisten Örjan Mossberg underströk till exempel följande fördel med att söka pengar ändå:
– Vi kan agera för hela kommunsektorn, visa solidaritet med de kommuner som har det besvärligt.
Kosmiskt. Det finns ingen anledning att formulera om den raka och pedagogiska poäng Ingerö gör, så jag citerar helt fräckt hans bloggpost rakt av:
”Det skulle alltså vara en solidarisk handling att be om pengar man inte behöver. Om nu regeringen skulle byta fot och faktiskt börja pumpa in pengar i kommunerna innebär Kalmar-vänsterns krav att kommuner som faktiskt har problem ska få mindre att dela på eftersom även rika kommuner bör ställa sig i brödkön.
Vad näst? Ska vi i solidaritetens namn börja skicka bistånd till USA eller Tyskland för att på så sätt undvika att peka ut u-länderna?”
Det är inte uteslutet att vi så småningom landar i att kommuner kommer behöva och även få extra stöd. Men det är inte fel att skynda långsamt. Lågkonjunkturen ser ut att bli lång och vi ska inte panika i väg i förtid – det kan förvärra läget framöver.
För övrigt är det i sammanhanget på sin plats att påminna om Botkyrka och skidtunneln samt om SKL:s egen rapport om kommunernas ekonomi. Ni vet, den som gömdes en stund.