Ledarbloggen
Per Gudmundson
Per Gudmundson
En man, en röst, en gång. Det har varit ödet för många befrielserörelser. De har börjat med ädla ord från karismatiska ledare som motstånd mot grymt förtryck. De har kämpat, gömda i djungler eller berg, i decennier mot en starkare övermakt. Till slut har den orättfärdiga regimen fallit, och befrielserörelsen fått axla makten.
Det är i det ögonblicket det händer. Den karismatiske ledaren behöver lite extra tid att stabilisera landet. Parlamentsvalet skjuts på framtiden. Det revolutionära rådet inrättas som övergångsregering, och ges rätt att utnämna ledaren till president. Den nye presidentens män utarbetar en konstitution – unik i sitt slag i den tredje världen därför att den beaktar såväl sociala som folkliga och religiösa grupprättigheter – varpå presidenten utlyser folkomröstning om den nya grundlagen. Äntligen!
En man, en röst. Men bara en gång. Regimkritiska (eller kontrarevolutionära som man kommer att kalla dem) radiostationer och tidningar får hembesök. Nybildade politiska partier kvävs i sin linda. Inget kan tillåtas, säger presidenten, som hotar den nyfödda nationens självständighet.
Den svenske medborgaren Dawit Isaak sitter fängslad sedan år 2002 i Eritrea. Det är ett land som genomgått exakt samma förlopp. Diktatorn Isaias Afewerki kämpade med stort folkligt stöd mot den etiopiska övermakten i decennier, men när han kom till makten började han förfölja oliktänkande och skjuta valen på framtiden.
De tidiga propagandafilmerna från hans marxistleninistiska grupp EPLF rymmer all ädel befrielseretorik man kan tänka sig. Men också fröet till undergången, om man tittar noga.
I treminutersfilmen Raising the ideological level från 1970 berättar den blivande diktatorn om hur man bäst komponerar ett nytt och medvetet folk. Hemligheten ligger i att inlemma rätt mix av arbetare och bönder i avantgardet.
”De senaste två åren har vårt politiska arbete huvudsakligen lagt vikt vid att utplåna allt stam-, religions- och annat bakåtsträvande tänkande. Vi har lyckats att höja det politiska medvetandet ibland soldaterna till en nationell nivå.”
Några år senare, i tvåminutaren Self reliance, ser vi den blivande diktatorn tala sig varm för självförsörjning.
”Dagordern är självförsörjning, eftersom det fungerar såväl i den nuvarande fasen av vår befrielsekamp som i det framtida samhälle vi ämnar bygga.”
”Därför arbetar Fronten hårt på ekonomiska, sociala, hälso-, politiska och militära områden, allt baserat på principen om självförsörjning. För att klara vårt folks ekonomiska problem, för att ge dem ett rikt och stilla liv, måste vi bygga ett samhälle som är befriat från den enes exploatering av den andre, och oberoende av hjälp utifrån.”
Men samma recept, vars budskap om oberoende och modernisering kan låta så lockande, kan också utläsas som en plan för nationell isolering och social ingenjörskonst, utlagd att förverkliga av ett revolutionärt avantgarde som bara står till svars inför historien och inte inför folket.
Därför blir man inte förvånad när Isaias Afewerki, decennier senare, intervjuas av al Jazira och säger att tiden ännu inte är mogen för demokratiska val. Diktatorn kommer alltid att kunna skylla på att ”Eritrea behöver stabiliseras”.
Frågan är varför vi gått på det gång efter gång. Världen över har vi lockats att hålla tummarna. Den här gången blir det väl ändå demokrati!?
Förhoppningsvis har vi börjat genomskåda de mest grundläggande bluffarna. Åtminstone i Afrika är man väl medveten om hur de galna diktaturerna fungerar. Så medveten är man att figuren den afrikanske diktatorn förekommer som kliché i humoristisk reklamfilm. Så här skämtar telekombolagen Vodacom i Sydafrika:
Där i humorn finns en klarsynthet som ger tröst. Kanske kan vi i framtiden lyckas blottlägga en diktaturens evolutionslära, så att vi ska slippa upprepa misstagen.
Tills dess: Befria Dawit Isaak!
PS: Detta var en Dawit Isaak-special i Ledarbloggens serie YouTubeOnsdag. Varje onsdag letar vi efter udda politik bland internets bästa rörliga bilder. Tipsa gärna om sånt vi missat!