Brittisk inrikespolitik á la Strasbourg

Att Gordon Brown har det besvärligt är ingen nyhet, men magnituden av hans besvärliga läge blev än tydligare när jag hörde honom tala till Europaparlamentet i Strasbourg i går. Det var ett stycke Obamesque retorik som levererades, med all den svulst som europeiska öron kan förväntas mäkta med. Eller vad sägs om det här?

”These successes of Europe would all have been impossible without the cooperation between peoples that this parliament has delivered.

Yes, we have seen unity advanced by officials meeting officials. Yes, we have witnessed unity when leaders meet leaders. But the unity that will last is the democratic unity rooted in the common values of people now represented in this parliament, and more than treaties, more than institutions, more than individuals, it is these defining values thtat bind us one to another.

Our whole experience as a European Union is that liberty, economic progress and social justice advance together or not at all.

And these values are rooted in the lessons we have learned working together;

The truth that freedom must never become a free for all.

The lesson that markets should be free but never values free.

The belief that being fair is more important than being laissez faire.

And we have learned again that wealth is of no great value unless it serves more than the wealthy. And riches are of value only when they enrich not just some communities but all.

This is not simply our political philosophy – in Europe we believe these truths because we have lived them.”

Platsen var som sagt Europaparlamentet, men känslan var alltigenom brittisk. Från rummets ena hörn ljöd burop, från det andra hördes applåder och ”Hear hear!”. Och på det hela taget handlade nog både talet och visiten i Strasbourg mer om inrikes angelägenheter. Senare får jag höra att Brown inte direkt bjudits in att tala i parlamentet, snarare hade han bjudit in sig själv. (Tydligen har det också gnällts lite över detta från tjeckiskt håll då man upplevde upplägget som en brittisk stöld av tjeckiskt rampljus – ett rampljus man dock snodde tillbaka idag, med buller och bång.)

Baktanken med Gordon Browns manöver är uppenbar. Labourledaren har bara motvind på hemmaplan just nu och då kan lite medierapportering om stiliga tal utomlands vara rätt medicin.

Läget är dessutom rätt. Nyligen valde Tories att hoppa av den parlamentsgruppen EPP-ED (som rymmer de europeiska center-högerpartierna) för att istället bilda en egen grupp, ett tilltag som många reagerat väldigt negativt på. Tidigare under gårdagen mötte jag parlamentets talman, Hans-Gert Pöttering, som tillhör samma grupp. Han ville inte kommentera avhoppet i egenskap av talman, men som parlamentsledamot menade han att avhoppet är ett ”historiskt misstag” samt att David Cameron och de konservativa nu marginaliserar sig på ett beklagligt sätt.

– Cameron verkar tro att det ska kunna bli ett gott samarbete mellan den grupp de nu bildar och EPP-ED. Jag tycker att det där går lite emot den mänskliga naturen. Efter en skilsmässa blir det alltid jobbigt och det här är trots allt en skilsmässa.

Med andra ord. Medan Cameron och Tories med stora gester markerar EU-skepticism hade det faktiskt kunnat vara ett lyckokast för Gordon Brown att ta en avstickare till Strasbourg för att kamma hem några enkla poäng. Men det gjorde han inte…

Åhörarna informerades om att Brown hyser en passionerad tro på EU samt att han tyckte att EU skulle ta ledningen vid G20-mötet om den ekonomiska krisen den 2 april – till exempel genom att sno ihop regleringar och åter regleringar samt världens (!) största krispaket. Brown meddelade vidare att han verkligen ogillar fattigdom, klimatförändringar och orättvisor.

Jaha, tänker jag och kan inte låta bli att fundera på hur det här fungerar egentligen. Får vem som helst bjuda in sig själv för att meddela EU-parlamentet sin syn på orättvisor? Får jag också? Nej, det kändes inte som om Browns manöver fungerade. Det blev inte statsmannamässigt, det blev snarare lite töntigt. Och trots talets svulstiga kvaliteter, var det förbluffande tomt på innehåll. Labourledaren ser allt mer rökt ut.