Marinchefer stormar mot Tolgfors

Sverige behöver en annan försvarspolitik där vägvalet inte styrs av finansdepartementet, skriver Bengt Lundvall, Per Rudberg, Bengt Schuback, Dick Börjesson, Peter Nordbeck och Torsten Lindh i detta inlägg för ledarbloggen.

”Vi sex f d marinchefer, som under olika perioder varit ansvariga för försvaret sedan 1970-talet och som har varit medlemmar i den dåvarande militärledningen, har med stark oro kunnat ta del av försvarsministerns syn på Försvarsmaktens utveckling.

Som vi ser det är kärnfrågan vad försvaret skall ha för uppgifter. Det internationella engagemanget har uppenbarligen tonats ner till förmån för det territoriella försvaret. Antalet förband är dock så litet att det är mycket tveksamt om det ens räcker till att lösa de uppgifter som Sverige har som fri och oberoende nation i sitt eget närområde. Sverige måste nu och även efter år 2014 ha ett försvar som inger respekt inom och utanför landet för sin förmåga att lösa sina uppgifter.

Försvarssamarbete i Norden och EU har diskuterats på senare tid. Ett NATO-samarbete med ömsesidiga försvarsgarantier har också diskuterats. Det kan tyckas vara intressanta alternativ för att minska försvarskostnaderna. Tyvärr kan det bli otrevligt när verkligheten kommer ikapp. Vad skall Sverige bidra med? Ingen kommer att försvara Sverige om vi inte själva i hög grad bidrar till det gemensamma försvaret. Allmänna uttalanden att vi inte kan förhålla oss neutrala vid en konflikt i vårt närområde är inte detsamma som att vi garanterar att militärt stödja våra grannar.

Hotet mot vårt land i form av storskalig invasion är nu inte aktuellt, men ingen vågar utesluta att detta hot på sikt åter kan uppstå. Efter Georgienkriget har försvarsministern önskat en omedelbart gripbar förvarseffekt i Sverige. Men var skall de fåtaliga förbanden finnas och kan de i tid hinna grupperas för försvar av hotade områden? Räcker pengarna till för den ökade tillgänglighet som försvarsministern önskar sig?

Ett militärt försvar måste ha en stark folklig förankring men Sverige är nu på väg att överge den allmänna värnplikten och ersätta den med ett frivilligt system. Under 1980- och 1990-talens ubåtskränkningar var marinens förband för få men de insatta förbanden var tillgängliga året runt trots att de bemannades med värnplikten som grund. Samma bemanningsgrund har gällt för huvuddelen av den senare tidens internationella operationer. Det går alltså att ha förband tillgängliga för insatser även med hittillsvarande bemanningssystem. Har ett värnpliktsförsvar seriöst prövats som ett alternativ? Finns det förutsättningar för att ett yrkesförsvar, som är fullt tillgänglig först om ca tio år, kan lösa såväl nationella som internationella uppgifter?

Det är högst tveksamt om det skisserade antalet militära förband är tillräckligt. I överbefälhavarens underlag finns skrivningar av typen ”vidmakthålls”. Det betyder i stort att dagens kvalitetsnivå bibehålls. Den är långt ifrån dålig men dagens förband beslutades och utrustades för 15-25 år sedan. Hur rimmar detta med inriktningen mot ett framtida högkvalitativt försvar med mer nationella uppgifter?

När dagens försvarsmaktsledning med rätta talar om förbandens höga kvalitet kan en annan fråga ställas – vilka framtidsinriktade beslut om plattformar och vapen har tagits efter sekelskiftet? Att enbart modernisera och uppgradera äldre förband är inte hållbart i längden.

Nu förefaller det vara ekonomin som styr och inte försvarsbehoven. Försvarets vägval tycks styras av finansdepartementet och budgetramarna. Den inriktningsproposition som inom kort skall föreläggas riksdagen borde ge svar på ovanstående och andra likartade frågor. Har en ansvarsfull regering och en självständig riksdag tillräckligt underlag för att fatta långsiktiga och avgörande beslut om säkerhets- och försvarspolitiken? Ett förhastat beslut på ofullständigt underlag kommer förmodligen att leda till oreparabla skador. Vi sex rekommenderar att regeringen och riksdagen tar sig en ordentlig funderare på vad försvaret skall användas till och lägger fast försvarsekonomin efter detta.”

Amiral Bengt Lundvall, Chef för Marinen 1970 -78
Viceamiral Per Rudberg, Chef för Marinen 1978 – 84
Viceamiral Bengt Schuback, Chef för Marinen 1984-90
Viceamiral Dick Börjesson, Chef för Marinen 1990 – 94
Viceamiral Peter Nordbeck, Chef för marinledningen 1994 -98
Konteramiral Torsten Lindh, Marininspektör 1998 – 2001