Sanna Rayman
Via Deepedition hittar jag ett kul litet klipp om ståhejet kring Annika Falkengren och hennes lön. Det roliga med klippet är dess referens till ett annat – världskänt – litet klipp. På något sätt blir detta ett strålande bevis på hur frikopplade de populärkulturella referensramarna numera är från de traditionella mediernas grepp.
Vad gäller själva ståhejet är det lätt att hålla med Malin Siwes reflektioner och goda råd i DN häromdagen:
”Dagens brist på balans kan noteras på ett bestämt konto – SEB:s. Det lät ädelt när vd Annika Falkengren i början av februari berättade att hon och andra i ledningen avstår från rörliga lönedelar trots att 2008 varit ”det tredje bästa året i bankens historia”. En dryg månad senare var vanäran total. Bortfallet av bonus visade sig ha kompenserats. Falkengrens fasta lön hade höjts från sju till nio miljoner kronor. Alla kände sig lurade. Och den som blir lurad blir arg.
Tänk om Annika Falkengren sagt som det var från början: I år skulle jag ha tjänat 9,6 miljoner kronor. Men vi har beslutat att ta bort bonusen och i stället höja den fasta lönen. Omläggning innebär en lönesänkning för mig om 600 000 kronor.
Visst hade det blivit diskussion ändå. Ett antal debattörer hade med säkerhet hävdat att lönesäkningen borde varit större eftersom vi har en ekonomisk kris. Men SEB hade kunnat argumentera.”