Andra vill inget hellre än att bli skämtade om….

För ganska exakt en månad sedan skrev Lisa Irenius en klok krönika i DN Kultur där hon beskrev sin tillvaro under en tid vid en europeisk högskola i Belgien.

”Under ett år som jag tillbringade vid en europeisk högskola i Belgien berättades många vitsar om nationella egenheter. Man drev med varandra: ni fransmän är si, ni tyskar är så.

Undantaget var en estnisk kille. Han skämtade om sina egna landsmän. Erik, som han hette, skickade rent av ut ett massmejl till alla studenter med ett tiotal roliga historier om ester. Då tyckte jag att det var märkligt. I dag tror jag att jag förstår precis varför.

På College of Europe var det mycket som kretsade kring det nationella. Det var tradition att ordna nationella fester. Där satt vi skandinaver och försökte locka sponsorer med tal om ”vår karaktäristiska, naturnära livsstil”. Eller hur. Där satt man ju som alla andra, halva dagen i föreläsningssalen, halva dagen framför datorn.

Snart var jag utled på nationella jämförelser och vitsar som den om en fransman som har sex med en död kvinna – fast det visar sig att hon lever, men är engelsk. Ha ha.

I efterhand ser jag att det ändå var ett slags samhörighet. Att man visste saker om varandra. Att man vågade – och kunde – skämta.”

Exakt! Och skämta kan ju vi som är vi i den ökända dikotomin vi och dom. Och det gör vi, precis så som Irenius berättar. Det är dessutom mycket sällan som de olika bilderna som finns bakom skämten är helt entydiga. Tvärtom står de ofta i direkt motsatsförhållande till varandra.

Således är danskar å ena sidan levnadsglada typer som hinkar öl dagarna i ända och mumsar smörrebröd, men å andra sidan grälsjuka typer som envisas med att dryfta saker som få andra länders offentliga debatter tar i med tång.

Således är fransmän å ena sidan storrökande, arroganta typer som döljer kroppsodören med parfym, men å andra sidan och trots detta ett folk med rykte om sig att vara särskilt duktiga på utomäktenskapliga amorösa äventyr – när de inte strejkar det vill säga.

Således är britter å ena sidan prudentliga och konservativa typer som intar te vid särskilda klockslag, men å andra sidan rödstekta nymfomaner som bara äter friterad mat och lever rövare till tonerna av halvtaskig techno så snart de når sydligare breddgrader.

Således är svenskar ett förnumstigt och pekpinnigt folk som alltid tror sig veta bättre än alla andra och som levererat ordet ”ombudsman” till världen, men å andra sidan – förstås – ett folk som förenas i sin kärlek till allemansrätten samt frigjorda ligg ute i naturen.

Allt detta och mycket mer kan jag utan problem skriva om danskar, fransmän, britter och svenskar. Ingen ambassad kommer att protestera eller bli sur. Men när vi i svenska melodifestivalen gör ett potpurri av fördomar om Ryssland, då reagerar alltså landets officiella representanter på beskickningar i Sverige. Utan att vara det minsta säkra på om den ryska befolkningen verkligen skulle bli så himla arg, egentligen. Och framför allt, utan att förstå vad deras reaktion innebär i en vidare bemärkelse.

”Det är obegripligt varför Sverige skulle visa sådan okunnighet i sin tolkning av Ryssland, säger Anatoly Kargapolov, talesman för den ryska ambassaden.

Han säger vidare att han är ”upprörd över att svenskar fortsätter att hålla fast vid de trångsynta och föråldrade ryska stereotyperna.”

Hmm. Låt se nu. I melodifestivalsnumret fanns en rejäl bukett av stereotyper och fördomar om Ryssland. Det gick från techno till kosackdans, från russian babes i hotpants till babusjkor. Inget av detta gör mig på något vis mindre intresserad av Ryssland eller av att lära känna ryssar – tvärtom. Spannet gör spänningen.

I det officiella uttalandet som har skickats ut från ambassaden skrivs det att:

”Vi tänker inte lägga mer energi på de exhibitionistiska dårar vars ryssofobi borde få dem inspärrade snarare än placerade på Globens scen.”

Såå, inspärrade minsann!? Har ambassaden några vidare funderingar på ungefär hur långt ett sådant inspärrande borde räcka tro? Räcker det, för att tala med gamla sketcher på ryskt tema, med ”One year in Gulag”?

En sak som inte fanns med i mixen på Globens scen var den ryska auktoritära traditionen. Den lämnades utanför, trots att vi alla vet att också detta ingår i våra föreställningar/fördomar om Ryssland såväl före som efter Sovjet-eran. Vad Kargapolov och hans kolleger nu har lyckats med är att raskt föra in detta element i debatten.

Lisa Irenius skriver i sin text att:

”Västeuropéer kan driva med varandra mer avslappnat, men förhållandet till många nya unionsmedlemmar är känsligare. Kanske för att de är yngre som nationer och mer osäkra på sin identitet. Men också för att det tar lång tid att ena en kontinent som varit delad.

Det var därför min estniske skolkamrat så ivrigt försökte lära oss skämt om sina landsmän: För att vi skulle lära känna varand ra bättre. För att kunskap är en förutsättning för närhet. Och för att den som blir skämtad med på ömsesidig grund är en del av gemenskapen.”

Estens iver ter sig för mig öppen och gemenskapssugen. Attityden andas ”Kom, vi leker, skämta om mig, så skämtar jag om dig!”

Men när Rysslands officiella representanter med sådan emfas motsätter sig gemenskapens skämtlynne, vad betyder det? Ska vi tolka det som att de inte har någon större lust att vara ”vi” med oss?

Är det ryska folket med på den inriktningen? Det tror jag inte, ryssarna har alltid skämtat friskt. Men inhemsk kritik och opposition har det verkligen inte lätt, vilket kan läsas om och ses bland annat i dagens Youtubeonsdag..