Att K-G Bergström slutar är illavarslande

K-G Bergström sträcker fram mikrofonen till det kongress­ombud som står närmast. Det är någon lokalpolitisk stackare, och det är en stor sak för honom, naturligtvis. Äntligen får han chansen. Det mäktiga rikstäckande Rapport frågar just lilla honom, ­kommunalpolitiskt aktiv i någon socialnämnd någonstans, och nu ska han få visa att hans väljare gjort rätt även när det gäller de stora sammanhangen.

Han hinner inte halvvägs ­genom svaret innan K-G vänder sig mot sin kameraman och säger ”Nej, det här duger inte”, och utan ett ursäktande ord går vidare till nästa ombud, sträcker fram mikrofonen och upprepar frågan.

Det är bara en av alla de historier om K-G Bergström som jag hörde under mina år på SVT. Själv vågade jag knappt närma mig honom. Dels av respekt för hans kunnande. Dels av skräck. Berättelserna om hur unga och oerfarna reportrar snästs av sprids bland las­proletariatet, som de tillfälligt anställda kallas. Man vill inte gärna bli utsedd till idiot av K-G Bergström. När landets tyngsta politiska reporter säger något är det dessutom antagligen korrekt.

Någon översittare är han nu inte. Tro inte det. Det handlar snarare om integritet och hantverkskunnande. Bara den som tillfullo behärskar den materia som ska kokas ned till ett tv-inslag – kanske bara 1,30 långt – kan avgöra redan efter en halv mening om det är värt att fortsätta. Och uppdraget går inte ut på att vara blödig gentemot centerpartistiska stämmoombud. Uppdraget är att ge en sann och relevant nyhet till tittaren. Det har K-G Bergström aldrig någonsin glömt bort, och det är därför han är så nära folkkär en politisk kommentator kan bli.

Bra journalistik är ofta bra tv, men de två begreppen ska inte sammanblandas. K-G Bergström gör journalistik. Den som granskar hans tv-inslag finner snart att det inte är bilden som står i centrum. Tvärtom händer det att Bergström läser in texten och över­låter åt redigeraren att bildsätta.

Att K-G Bergström väljer att lägga ner sitt program Rakt på och sluta som kommentator och reporter på Rapport är den senaste i en lång rad antydningar om att SVT inte på bästa sätt vårdar sina kärnområden. Det är illavarslande. Man får intrycket att journalistiken får ge plats åt ”bra tv”.

I det sista programmet gästades K-G Bergström av statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledaren Mona Sahlin. Det var ett stilfullt sätt att avsluta.

Reinfeldt gick in i duellen stärkt av historiskt höga nivåer i opinions­mätningarna. Sahlin med en förhoppning om att kunna sticka hål på honom med det dystra ekonomiska läget. Bägge visade att det kommer att bli väldigt jämnt på valdagen.

Men den får de klara utan K-G Bergström. Han går vidare, utan att behöva ursäkta sig.