YouTubeOnsdag: Pudelrock som bistånd

Tuperat hår, spandex och mascara står för en förbluffande låg andel av världens biståndsinsatser. Det nyligen hållna givarmötet i Egypten, exempelvis, lovade över 40 miljarder i återuppbyggnadsstöd till den palestinska myndigheten. Men ingen spandex. Inga axelvaddar.

Ändå vet vi ju att det där vanliga biståndet med pengar inte funkar så bra. Det rapporteras ju var och varannan dag. Ibland så heter det att det svenska biståndet göder korruptionen i Kambodja, som nyheterna sade häromdagen, eller så visar det sig att pengarna gått till vansinne (som visades i Jan Mosanders bok Pengarna som försvann) eller krig (som Bengt Nilssons bok Sveriges afrikanska krig beskriver).

Det enda biståndet man tydligen kan vara säker på inte missbrukas är det svenska hårdrocksbiståndet. Det nådde sin höjdpunkt år 1985, då ett åttiotal rockare från 29 band av varierande hårdhetsgrad samsades på singeln Give a helpin’ hand, som såldes i 50 000 exemplar och vars överskott gick direkt till de svältande i Etiopien.

Här sjöng Joey Tempest från Europe sida vid sida med den tidens alla konkurrenter, såsom Tommy Nilsson från Easy Action. Håret var väldigt fluffigt i denna snudd på parodiska välgörenhetstryckare. Men syftet gott.

Swedish Metal Aid var naturligtvis inte första rockgänget i biståndsbranschen. Det sägs att det hela startade med George Harrison från Beatles och Ravi Shankar, när de gjorde sin tvådagars stora stödspelning för Bangladesh 1971. Senare har konceptet raffinerats, och som störst blev det väl med brittiska Band Aid och singeln Do they know it’s christmas och den amerikanska motsvarigheten USA for Africa med We are the world.

Men Swedish Metal Aid var inte heller det enda svenska rockmusikaliska biståndsprojektet. I en angränsande internationell genre (där breda singlar som Artists United Against Apartheids Sun City kunde tävla med smala The Special AKA och spåret Free Nelson Mandela) frodades på åttiotalet en annan form av biståndsrock.

Svensk Rock Mot Apartheid spelade in Berg är till för att flyttas, en låt som i bästa fall kan beskrivas som yxig, och vars artistuppbåd redan då betraktades som i utförsbacke, ädla syften till trots.

Här står Thåström och Tomas Ledin på samma scen. Musikaliska motpoler, enade i det ädlaste av syften.

Kanske är det här biståndets verkliga problematik ligger: i samma sak som gör biståndsrocken så konstnärligt outhärdlig. Människor är så extremt övertygade att de gör något gott, så att alla normala kvalitetskrav slopas.

PS: Ledarbloggen kör Youtubeklipp varje onsdag (ja, vi vet att vi råkade säga torsdag förra gången, men det krockar med någon annan viktig planering, tydligen) i samma anda som höstens lista med Youtubiana. Trevligare blir det inte att se på politik.