NUG och det fascistiska konstbegreppet

Frågorna om skadegörelse, och konstfackstudenten NUG,
och hans Territorial Pissing, fortsätter att
skava.

Aftonbladet kulturs Martin Aagård, som
normalt är en lysande skribent med ett förflutet bland annat här på
SvD, tycks vrida och vända på varje argument för att få till ett
försvar för NUG och Territorial Pissing. Det leder honom väldigt snett.
Men det tycks vara ett pris som han anser det värt att betala i kampen
mot kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, som ju avfärdat Territorial
Pissing som vandalism.

I tisdags gick det
att ganska enkelt, för alla utom för honom själv, begripa
vart Aagårds resonemang skulle leda. I texten Slå ett
slag för vandalismen hänvisade Aagård till de italienska
futuristerna, i full vetskap om vart deras konstsyn ledde dem.
Artikelinledningen beskrev Filippo Tommaso Marinetti och det första
futuristiska manifestet.

”Manifestet berättar om hur Marinetti efter en hysterisk natt sätter
sig
i sin älskade bil och kör i diket efter att nästan ha mejat ner några
cyklister. Men Marinetti blir inte besviken – han inser att vurpan inte
är något annat än stor konst. I farten, faran och våldet finns
framtiden, utbrister han med uppmaningar till framtidens konstnärer:
Bränn museerna, slå sönder städerna, glorifiera kriget och hylla tågen!

Frågan är vad Marinetti sagt om han fått se ett dekorerat
tunnelbanetåg rulla in på centralstationen som en rörpost från
förorten? Om han fått se graffitins självsvåldlighet, dess
odemokratiska, påträngande, bitvis vulgära reklamestetik. Dess stöld av
maktens jättetypografi?”

Frågade sig alltså Aagård, varefter han konstaterade
att ”Marinetti blev fascist tio år efter sitt manifest”. Detta
avskräckte dock inte, utan Aagård återkom i artikelslutet till samma
konstsyn:

”Men det är ändå läge att slå ett slag för
vandalismen. Om inte annat
som en protest mot kulturministerns nyfunna roll som censursugen
konstkritiker.

Som Marinetti skrev: Fatta era hackor, yxor och hammare och
förstör, förstör utan förbarmande de vördnadsfullt beundrade
städerna!”

Man vill gärna tro att
Aftonbladets kulturredaktion är ironisk när den publicerar en sådan
text. Men tyvärr verkar det inte vara så att de själva begriper vart
deras resonemang leder.

Arne Höök, reporter för
Aftonbladets nyhetsdel som tidigare
rapporterat om vandalism, reagerade på söndagen med en replik under
rubriken Vandalism är förortens sorg. Där tog han
den utgångspunkt som borde ligga Aftonbladet kultur varmt om hjärtat,
nämligen att skadegörelsen främst drabbar dem som har det sämst
ställt.

”För dem som aldrig kan välja sin bostad
finns bara sorg över ’vandalismen som gatukonst’, en ego-kultur som
förråder och förråar det enda de äger: sin
omgivning.”

Martin Aagård backade dock
inte. I sitt så kallade Svar direkt på
samma uppslag misstänkliggjorde han Arne Höök.

”Frågan
är vems talan Höök för när han klagar på att garaget klottrats ner”,
undrar Aagård, som sedan påstår att Höök mest försvarar dem ”som oroar
sig så mycket för sitt bostadsområdes sociala status att de fruktar att
det ska förvandlas till en ’slum’.”

Det hela är
sorgligt att se. Men ack så bekant. Avantgardet författar teoretiska
ramverk runt mobbens härjningar. Och den som reagerar på det öppet
fascistiska i hyllningarna till vandalismen avfärdas som
kälkborgare.

Av någon anledning misstänker jag att
den extremvänster som lanserat begreppet fascistisering inte kommer att
reagera lika skrikigt nu när det visar sig att det är dess egna
kulturella avantgarde som genomdriver den.