L’art pour l’artiste

NUGS examensarbete, skadegörelsen på tunnelbanevagnen, är numera sålt för 65 000 kronor. Vid varje socialt tillfälle under den här veckan har detta varit ett ämne som avhandlats. Vid det här laget har jag nog hört och läst de flesta av försöken till tolkningar…

Tänk om verket är en metakommentar till graffiti, ett sätt att kommentera hur samhället ser på estetiken?

Tänk om det inte är en riktig tunnebanevagn, bara en fejkad interiör?

Tänk om det är vi som diskuterar, debatten, som är det egentliga konstverket?

Ja, tänk om…

Det är svårt med konsten. Särskilt den som bara ställer till det, skapar debatter och sedan självbelåtet lutar sig tillbaka för att lite ointresserat betrakta hur vi andra diskuterar den och narcissistiskt frågar oss om det är vi som är konsten.

Dance, puppets, dance!

Lite beroende på hur vi vill uppfattas väljer vi sida i debatten. Den som vill vara intellektuell gör fjorton ”tänk om” och konstaterar sedan att det är larvigt att bli upprörd eftersom det per definition innebär att man avkräver konsten att vara vacker ögonfröjd – solnedgångar, trädgårdar, nejlikor i kruka och stormande hav.

Är det så enkelt? Är den som är kritisk mot konstverket en inskränkt konsternas fiende vars enda intresse är att dirigera skattemedel och styra konsten? Visst. En del väljer sida enkom med hjälp av skatteargumentet. Det är inte orimligt att bli arg över att ha finansierat ett konstverk man ogillar djupt, absolut inte.

Själv gick jag med i facebookgruppen ”Mer skattepengar till Konstfack”. Mest för att poängtera att det är (eller borde vara) omöjligt att ha en tydlig linje när det kommer till skattemedel versus konst i största allmänhet.

NUG förstörde det vi gemensamt betalar till och åsamkade oss kostnader. För detta fick han sin examen. Vägen till denna examen har också den kostat skattepengar. Men även om det inte gick en enda skattekrona till några konstakademier och det inte fanns någon kulturpolitik alls så skulle konsterna ändå kunna ta våra slantar i anspråk, tro mig.

Ta Lars Vilks verk Nimis, Arx och Omfalos som riksbekant exempel. Dessa fördes upp olovligen och missbrukade således ett slags offentligt rum, om än ett naturdito. Utan tvekan hamnade en del av notan för de långdragna juridiska processerna kring konstverken hos skattebetalarna. Numera lockar det 30 000 besökare per år. Det går helt enkelt inte att hålla en tydlig linje när det kommer till diskussionen skattepengar versus konst. Det vore inte heller särskilt smart att försöka.

Men detta är inte detsamma som att man måste gilla NUG och hans konstverk. Ändå verkar det långtifrån självklart att man ska få vara vara kritisk och ogillande. Allra minst är det självklart för Lena Adelsohn Liljeroth. I DN Kultur förklarar Jessica Kempe att kulturministerns tydligt negativa hållning till NUG film är lika med att hon ”underblåser också ett populistiskt förakt för den gränsöverskridande konsten.”

Jaså minsann? Det är intressant att detta sägs just nu. Parallellt pågår en annan kulturdebatt, det faktum att ordet kvalitet inte nämns i de föreslagna nya kulturpolitiska målen. Inte bra, säger debattörerna. Var är visionen, varför talar inte Alliansen eller kulturutredningen om vad man vill med konsten och kulturen? Varför säger man inget om vad som är kvalitet? Vad är kultur för dig, ministern? Svara nu och svara rätt!

Jag kan till viss del hålla med. Jag tycker att man borde våga sig på att tala om kvalitet. Om så bara genom en smygformulering om att kvalitet är fina grejor det.

Men, kulturutredningen gör inte det. De vet nämligen att följande trio är kuggfrågornas kuggfrågor.

Vad är kultur?

Vad är konst?

Vad är kvalitet?

Det visste inte Lena Adelsohn Liljeroth. Hade hon vetat hade hon anlagt en oberörd min och sagt ”Ingen kommentar” eller möjligen ”Mhm, det här väcker tankar och känslor.” I stället blev hon arg och reagerade. Nu löper hon gatloppet.

För hur vågar hon påstå att hon vet bättre än NUG vad som är konst?

Hur kan hon hävda att hans konst inte skulle vara just kvalitet?

Tänk om det är hon som inte begriper ett smack!?

Ja, tänk om…

NUG:s eget intresse verkar vara i det närmaste noll. I Expressen kan man läsa om en essä (vetenskaplig, åtminstone enligt uppgiftsbeskrivningen) han skrev under sitt sista år på Konstfack – även den på samma tema som ”examensarbetet”. Förutom två sidor bestående av orden ”bla bla bla bla bla” skriver han bland annat följande:

”Om det kostar samhället så jävla mycket, skit i att tvätta bort det, folk har väl ganska bra om man har tid att gnälla över att en yta färg har bytt yta, stackars bostadsrätt!”

samt

”Jag vill känna det jag gör, ha det i balans både fysiskt och psykiskt, och det uppnås lättast för mig genom att måla en back-jump målning i 5 minuter på tuben”

L’art pour l’art? Snarare l’art pour l’artiste.

Och uppsatsen, den fick betyget godkänt. Lagom kvalitet, således…

En av de många kommentarer jag hört i denna diskussion är det lätt uppgivna konstaterandet att ”vi kanske har den konst vi förtjänar”.

Själv tycker jag nog att vi förtjänar bättre.