Ta ansvar när molnen hopar sig

Saab är dagens mesta ord. Dagens näst mesta ord är möjligen ansvar.

– Jag är djupt besviken på General ­Motors för att de inte själva vågar säga sanningen. Man har i praktiken tagit sin hand ifrån Saab. Man har inte skött sitt ägande, utan lägger över ansvaret på svenska skattebetalare, säger närings­minister Maud Olofsson (C).

– Staten måste självklart ta ansvar för Saabs överlevnad, säger Lars Ohly (V) och påpekar vidare att det är ”dogmatisk marknadsliberalism” som medför att regeringen utesluter statligt ägande.

Ohly får sägas representera ytterlig­heten i de rödgrönas gäng. Kollegan Peter Eriksson (MP) menade tvärtom i Ekot att statligt ägande inte var önskvärt ”rent principiellt”. I Gomorron Sverige önskade sig Mona Sahlin (S) att regeringen skulle visa nationellt vadå?

Jo, ansvar.

Det här är russinet i den kaka som ­kallas att vara i opposition. Man får och kan kritisera nästan hur mycket som helst, utan att själv ha några raka eller tydliga svar.

Om vi ändå ska våga oss på en gissning om vad oppositionen hade gjort om den satt vid makten just nu är det inte särskilt troligt alls att den hade tagit ett statligt ägaransvar för Saab.

Inte bara för att oppositionen vet lika väl som Alliansen att det vore dumt, utan också för att en rödgrön regering helt ­enkelt inte hade haft råd.

Vad är ansvar? Och än viktigare: Vad har en regering för ansvar mot folket i en situation som denna?

Det finns förstås en uppsjö saker som vi som medborgare förväntar oss av ­staten. Vi vill att den skyddar oss, upprätthåller ordningen och sörjer för tryggheten. Som skattebetalare vill vi ha ännu mer, till exempel ett fungerande utbildnings­system, vägar och broar, sjukvård och äldreomsorg, arbetsmarknads­politik och en näringspolitik som föder jobb till denna arbetsmarknad.

Allt detta förväntar vi oss att staten, eller andra politiska nivåer, tar ansvar för på ett eller annat sätt. Allt detta kan också sägas ingå under den luddiga rubriken trygghet.

Regeringen har räknat på saken. Enligt statssekreteraren tilllika nationella varselsamordnaren Jöran Hägglund skulle det bli ­dyrare att gå in som ägare i Saab än att låta alla Saabanställda gå arbetslösa i 4-5 år.

Det är en mycket lång arbetslöshets­period. Längre än vad även den mörkaste av spådomar tror om den finanskris som nu härjar. Givet att Saab har gått med förlust i femton år kan vi inte heller räkna med att Saab inte skulle behöva räddning igen.

Det är otryggt att Saab balanserar på avgrundens rand. Allra värst drabbar denna otrygghet Saabs anställda och företagets många underleverantörer.

Denna otrygghet bör staten och därför också regeringen göra sitt allra bästa för att lindra. Men det görs inte bäst genom att ta över eller genom att pumpa in pengar i ett företag som mycket sällan har gått bra.

Om det är någonting som med fog skulle kunna kallas oansvarigt vore det om staten började använda skattebetalarnas pengar som riskkapital i branscher där marken gungar betänkligt. Det är inte att garantera medborgarna trygghet, det är att spela högt med just tryggheten.