Diskriminerad redan före det rosa täcket tagits fram

På kvinnokliniken på Mälarsjukhuset i Eskilstuna har en kvinna ställt till med en besvärlig krock mellan värderingar. Två gånger har hon varit gravid och begärt ultraljudsscreening. När hon sedermera har fått veta att fostret skulle bli ett flickebarn så har hon gjort abort – båda gångerna. Nu är personalen (högst förståeligt) upprörd och överläkaren har skrivit till Socialstyrelsen för att få vägledning. Vad man önskar är att kunna neka att berätta om fosters kön för blivande mödrar. Överläkaren vill även ha vägledning om huruvida en vårdgivare kan ifrågasätta en patients rätt till abort.

Det är ganska sällan vi i Sverige för någon abortdebatt med annan resonansbotten än slappa varningar om att ”bli som USA”. Dessa varningar är ofta överdrivna eller felaktiga. Sverige har i jämförelse med flera amerikanska stater en striktare abortlagstiftning. Dessutom är detta snarast varningar som syftar till att hålla debatten ”på mattan”, trots att en mer djupgående diskussion faktiskt kunde vara befogad, givet att aborterna ökar samtidigt som möjligheten att rädda fostrens liv kryper bakåt i veckorna. Men, i stället föredrar vi att hålla debatten klinisk, utan det där jobbiga livargumentet.

Livargumentet är nämligen starkt och känslosamt och skulle lätt kunna förstöra en viktig rätt som för många nästan förkroppsligar hela kvinnokampens strävan genom åren. Det är inte tu tal om att denna rätt är viktig, men det är en svart ironi att ämnet aktualiseras när en kvinna nyttjat rätten till sin kropp för att avsluta två -fosterliv som skulle kunnat bli just två kvinnliga kroppar. Två aborter på alldeles uppenbart diskriminerande grunder.

Att neka själva aborten, så länge den sker inom de 18 veckor då kvinnor får göra abort utan särskilda skäl, lär man inte få någon frisedel från Socialstyrelsen att göra. Det bör man inte heller få. Att möjliggöra sådana undantag skulle kunna leda till en mycket godtycklig praktik som knappast skulle föra något gott med sig. Däremot kunde man förstås, teoretiskt sett, ”tvinga” kvinnan att invänta födseln för att först då få veta könet, men inte heller att detta skulle bli Socialstyrelsens råd verkar särskilt troligt, åtminstone inte med nuvarande rättsläge.

Thomas Tegenfeldt, biträdande chef vid Socialstyrelsens tillsynsavdelning, berättar förvisso för SvD att föreskrifterna i lagen om genetisk integritet nu ses över och att man tittar på möjligheten att ”neka någon könsbestämning”. Fast ultraljud kan ju göras även på privata mottagningar, vilket för oss tillbaka till ruta ett.

Det är som sagt begripligt att personalen blir upprörd och ledsen över att ha medverkat till aborter blott på grund av ett fosters kön, men tyvärr måste nog såväl Mälarsjukhusets personal som vi andra finna oss i att en liberal abortlagstiftning har denna sorgliga och stötande baksida.