Schein om konstskolor och -elever

I senaste numret av Fokus
kommenterar Ulrika Knutson kulturpolitiken genom att citera Harry
Schein. Det blir en välgörande påminnelse om hur briljant den mannen
var, och det triggar mig att gå till bokhyllan, precis som Knutson
uppmanar, och plocka fram hans memoarer.

Knutson citerar honom gällande formuleringen av en samlad kulturpolitik för S:

”Vi hittade över fyrtio synonymer för ’mera pengar’. Vi började med sju
substantiv; pengar, satsningar, bidrag, insatser, stöd, anslag och
hjälp, samt sju adjektiv, större, vidgade, ökade, mera, stegrade, flera
och starkare. Teoretiskt skulle vi genom att kombinera dessa ord kunna
åstadkomma 49 varianter. På grund av vissa språkliga otympligheter av
typen ’starkare pengar’ eller ’flera hjälp’ reducerades dock vårt
program till 44 behjärtansvärda kulturpolitiska reformer.”

Och så är det med Schein. Man kan slå upp hans böcker var som helst och få en glimrande sanning serverad. Om Sveriges Radios anslagskrav:

”Femton
år senare njöt jag när företaget inför en anslagsminskning på 2 %
påstod att det skulle tvingas att minska produktionen med 30 %. Jag
skrev en artikel med rubriken ’Sveriges Radios samlade tystnad’. Jag
hade räknat ut att en minskning av statsanslaget med 7 % skulle
resultera i en 100 %-ig produktionsminskning. Total tystnad för en halv
miljard kronor.”

Man kan också läsa honom som en kritik mot och kommentar till de skandaler som uppdagats i konstskolorna.

”Den
avdelning inom filminstitutet för vilken jag hade det mest genuina
intresset var filmskolan. Där skulle man ju syssla med film och inte,
som å de andra avdelningarna, med papper om film.

I och för sig
var jag skeptisk inför möjligheten att lära sig göra film genom att gå
i en filmskola. Min skepsis förstärktes när jag studerade filmskolorna
utomlands. Men kravet på en filmskola var gammalt – och filmskolan blev
ett av fläskbenen i filmavtalet.

Jag försökte göra det bästa
möjliga av situationen. Jag förstod tidigt att sättet att välja elever
till skolan var viktigare än skolan själv. Om urvalsmetoden var bra och
skolan hade god teknisk utrustning och nog med pengar för att göra film
skulle eleverna kunna visa sin begåvning och därigenom få en chans att
göra riktig film. Men om eleverna inte var begåvade skulle ingen
filmskola i världen kunna hjälpa dem.”

”Jag var missbelåten med
många av de filmer som gjordes i skolan. Jag kritiserade dem
offentligt, talade om inåtvända genier, främmande för och ointresserade
av samhället.

Sedan kom 1968 års väckelserörelse. Lika
ointresserade som filmskoleeleverna tidigare varit av samhällsfrågor,
lika engagerade blev de nu, med de nyfrästas aggressiva intolerans. Och
jag blev plötsligt ett idealiskt aggressionsobjekt. Deras första krav
var att skolan skulle demokratiseras. De ville själva bestämma skolans
mål och medel.”