Nu får kulturen det den förtjänar

898 sidor text består den alltså av, Kulturutredningen. Ni kan inte ana hur svårt det är att få in allt som ska sägas i en ledartext. Jag vågar lova att ingen av de kommentarer som kan höras idag och läsas i morgondagens tidningar har samtliga sidor som grund. Det gäller även denna text. Alla har vi läst de avsnitt som vi finner särskilt intressanta.

För en del, anställda på en kulturmyndighet eller institution innebär det att man söker efter sin egen anställnings hållbarhet. För andra betyder det att man letar tecken på ”lyft” för det egna konst­området. Står det något om dansen? Lyfter de fram samisk kultur? Nämns släktforskningen?

Säkert nämns det mesta. För utredningar, särskilt de som gäller politikområden med stora bekräftels­e­behov, är devisen ”Ingen nämnd, ingen glömd” ett totalt tabu. Alla måste nämnas.

– Den mest besökta presskonferensen i den här regeringens historia”, påpekade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M).

Det är förstås roligt med en sådan uppslutning, men tyvärr får nog intresset delvis tillskrivas makt­skiftet. Tråkigt ofta har debatten byggt mer på stridsvilja än på omtanke om kulturen.

Jag gissar och hoppas att striden nu når sitt anti­klimax. 898 sidor och en känsla av tomhet. För vad ska vi nu bråka om? Det är i allt väsentligt ett rimligt och klokt knippe förslag. Tids nog, när de tre volymerna har penetrerats på djupet, lär vi alla hitta ­saker att ogilla. Själv nöjer jag mig i dag med att peka på något av det jag tycker om.

Först, en mening, tillhörande förnyelseområdet En annan roll för staten: ”Det skede då man slentrianmässigt kunde sätta likhetstecken mellan ’samhället’ och den offentliga sektorn är redan passerat. Samhället är ett vidare begrepp.”

Meningen har även en fotnot, vilken refererar till 1974 års kulturproposition, vars språkbruk satte just detta likhetstecken.

Insikten att samhället är mer än offentlig sektor är rentav nyckeln till hela utredningen. Det innebär inte att staten ska avhända sig ansvaret för ­kulturpolitiken, snarare att den ska släppa detaljstyret och nöja sig med att stödja och samordna.

Således får institutionerna längre uppdrag och lösare tyglar, medan myndigheterna slås samman och blir färre. Kärnan i statens nya roll är portföljsystemet, som decentraliserar kultur­politiken. Ledorden är demo­kratisering, regionalt och lokalt ansvarstagande samt plats för landets olikheter.

Helt släpper staten inte ­taget. Basen för systemet är att överenskommelser mellan stat och regional nivå samt att uppföljningen av kulturpolitiken förbättras. Det är en utmaning för våra lokalpolitiker, absolut. Men ser man till de regioner som ­redan har arbetat på detta sätt utgör de på intet sätt ­några skräckexempel, tvärtom.

Entreprenörskap har varit ett ledord för denna ­regering, vilket har skapat en del irritation inom kultursfären. Det är förståeligt då många kulturverksamma redan är företagare. Ett mål om att öka företagandet inom kultursektorn framstår inte som meningsfullt om man inte samtidigt ser till att förbättra förutsättningarna för kulturföretagandet.

Därför är det mycket välkommet att utredarna är olydiga och tar upp ett antal frågor om skatte­lagstiftning. Det ingick inte i uppdraget, varför skarpa förslag lyser med sin frånvaro, men man tar sig ändå friheten att påpeka ett antal brister när det gäller gåvor, sponsring, avdragsregler för företagsinköp av konst, momsfrågor med mera.

Här finns mycket att göra. Sådant som det ärligt sagt vore pinsamt om en borgerlig regering inte gjorde.

Jag vet. I den här texten rymdes inte förändringarna i stöden och strukturen kring dem. Inte heller myndighetssammanslagningarna fick mer än en bisats. Men vi får återkomma. Jösses, jag har ju minst två kulturutredningsseminarier inbokade för nästa vecka. Diskussionen är långtifrån över.