Fredrik och monapolet

Det normala är förstås att kalla politiker vid deras fulla namn. Och för att slippa tjata kanske man varierar sig med bara efternamnet. Mer sällan väljs bara förnamnet, men i vissa fall fungerar även det. Av någon genusrelaterad brukar det senare vara vanligare när det gäller kvinnliga politiker. Detta brukar också irritera många.

Jag vet inte om jag tycker att det är så irriterande. Men onekligen finns det något där. Birger Schlaug har reagerat på förra veckans duell i Agenda mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, i vilken Mona Sahlin ska ha sagt att kampen om statsministerposten stod mellan ”Mona och Reinfeldt”. Detta menar Schlaug är felaktigt gjort av Sahlin. Genom att själv presentera sig som bara Mona förminskar hon sig själv och gör sig ”dagisaktig”. (Nå, det finns väl fler bidragande faktorer.) Helsingborgs Dagblads ledarblogg hakar på och önskar sig för- och efternamn i alla lägen.

Notera rubriken här ovan. Var det självklart för dig som läsare vem som avsågs med ”Fredrik”? Skulle inte tro det. Fredrik är sannolikt ett vanligare namn än Mona, men det finns likväl fler Monor än Sahlin och är hon, liksom Maud Olofsson, så lyckligt lottade att deras efternamn ofta är helt överflödiga. Folk fattar ändå.

Att äga namnet Mona på det sätt som Sahlin gör är få förunnat. Hon är förmodligen den bild som först poppar upp i varje svenskt huvud när han eller hon hör ordet Mona.

Om jag var Mona skulle jag strunta blankt i tipsen om att släppa monapolet.