Ä’re fest – eller revolution?

Grova ord är inte alltid grova. Beroende på situation varierar vår tolerans för grövre uttryck och ord överlag. I vissa situationer är de rentav välkomna inslag. Så kan jag exempelvis leva med att kompisar kallar mig blatte eller att en av mina närmsta vänner stundom hälsar mig med sin lenaste röst, en kram och ett ”Hej lilla slynan, hur är det”.

Men det är en annan sak. Detta är privat och intern jargong och – viktigast av allt – den är inte avsedd att såra eller skada. Det är stor stor skillnad på skämtsam jargong vänner emellan och på professionell dito.

På Newsmill skriver författaren och folklivsforskaren Dan Korn om att polisernas ”apejävel” inte syftade på en invandrarungdom utan på den Afa-aktivist från Höllviken som sedermera åtalades. Detta är, skriver Korn ”mer eller mindre säkert”. Vidare är detta en så kallad ”obekväm” nyhet, och sådana ”tigs ju helst i hjäl i Sverige.”

Jag är medveten om att det finns ett medieförakt lika stort som politikerföraktet. Men det vore tacknämligt om denna misstro höll sig inom sansade gränser.

För det första. Den nyhet som Korn menar tigs ihjäl har han funnit i ett längre klipp av polisernas egen film.

Korn hänvisar till filmen.

Den ligger på SVT:s hemsida.

Visst serru. En solklar mörkläggning av fakta. För vad är väl en bättre plats för nyheter som ska tigas ihjäl än Sveriges Televisions webbplats? Särskilt misstänkt är det att det drevande och tigande mediet i fråga ”bara” tänker låta klippet ligga ute för allmän beskådan till 5 februari nästa år.

För det andra. Spelar det någon roll killen som kallas ”apejävel” råkar vara en Afa-kille från Höllviken? Nej, självfallet inte. Poliserna lär inte ha vetat något om snubbens folkbokföringsadress i stunden. Det är dessutom lika illa att säga blattejävel som apejävel. Och i spåret av dessa uttalanden kommer avslöjande på avslöjande om dåligt beteende hos poliser. Det är nakenfester och filmade drogpåverkade och gud vet allt. Man blir matt.

Det är helt enkelt inte professionellt. Även den som fullständigt saknar själslig kompetens och inte begriper poängen med de värdegrundsutbildande insatser som har gjorts borde klara av att vara professionell. Kan man inte det ska man kanske inte inneha sin profession.

Det är inte märkligt att såväl medier som andra reagerar. Bristande professionalitet i ordningsmakten är inte bra. Att kravallande ungdom beter sig förfärligt är förstås också allvarligt, men åtminstone betalar vi dem inte för det.

Korn är upprörd över kravallerna i Rosengård och försöker av denna anledning förstå och försvara poliserna i bilen, där de åker genom ett Rosengård som härjas av detonerande slangbomber och brinnande bilar.

Det är inte svårt att dela hans upprördhet över kravallerna. Inte heller är det svårt att förstå polisernas uppgivenhet när man ser videon. Jag hade inte heller velat lämna bilen om jag var dem. Jag hade också känt mig frustrerad och uppgiven och arg. Men situationen medger inte oprofessionellt beteende och oacceptabel jargong.

Det finns något väldigt sorgligt i det där filmklippet, som får mig att tänka på ett av de handfull ögonblick som fick mig att konstatera att jag verkligen verkligen inte var vänster. Det var väl 2001 på hösten någon gång. Jag träffar en bekant jag inte sett på åratal och jag berättar att jag slutat jobba och börjat plugga igen, statsvetenskap.

Hon hakar på och vill prata politik. Så här låter det:

Hon: Var du i Göteborg?

Jag: Nej, det var jag inte.

Hon: Åh, du skulle ha varit där. Det var skithäftigt!

Att pryla upp Göteborgs uteserveringar är alltså en skithäftig upplevelse.

Eller nej. Jag tror faktiskt inte att hon gjorde så mycket som ett parasoll illa. Förmodligen tittade hon på när andra gav plaststolar och skyltfönster ett rejält kok stryk och kände den pirriga känslan av att ”Nu är det visst nån sorts revolution på gång. Coolt, jag är med i den.”

Jag ser något liknande när jag tittar på filmen. Stenkastande puckon är ju i någon mån lätta att avfärda som dumhuvuden, även om de förstås bör tas på mer allvar än så. Men de andra. De inaktiva som bara står där. De som tagit en sväng ner för att kolla in tumultet och som känner sig lite rädda och spända på vad som ska hända nu.

Ä’re fest eller revolution? Skillnaden förefaller för många vara hårfin. Spelar ingen roll, det blir i alla fall något att prata om i morgon. Oops, där tuttade någon på grannens bil. Det måste jag filma med mobilen. Som vore alltihop en adrenalinkickande happening.

Jag får en stark känsla av att för de här människorna är det rimliga svaret på frågan ”Har du testat bungy-jump?” den här:

– Nej, men jag har satt eld på ett kvarter några gånger.

Skithäftigt.