Roland PM utvecklar: Detta är ’värdeliberaler’

Alldeles uppenbart har mitt sätt att använda begreppet ”liberal” i min kolumn i SvD i går gjort många läsare konfunderade. Det är inte deras fel. När man får en mängd reaktioner från kompetenta läsare, som alla har missförstått ens text, är det självklart de egna formuleringarna som brustit.

Vilket inte utesluter att det fortfarande kan finnas en diskussion om viktiga saker, där det är möjligt att ha rätt eller fel.

Min utgångspunkt var att det finns en inbyggd konflikt i att vara liberal i ekonomiska frågor och liberal i värdefrågor. Den som är liberal i ekonomiska frågor eftersträvar låga skatter, liten stat och fri företagsamhet. Den som är liberal i värdefrågor eftersträvar ett samhälle där just de dygder och beteenden som sådan ekonomisk frihet kräver undergrävs.

Sålunda lät alltså mitt påstående. Man kan instämma eller inte, mot bakgrund av önsketänkande, ideologi eller empiri, men hur kan avfärda en sådan tanke?

Hur kan man avfärda att de väljargrupper i västvärlden som tydligast förespråkar ett liberalt samhälle i ekonomiska termer samtidigt är värdekonservativa? Hur kan man avfärda världens rikaste land, USA, där åttio procent av befolkningen identifierar sig som kristna och sextio procent kallar sig konservativa – och där skattetrycket ligger väl förankrat en bit under trettio procent? Hur kan man avfärda att världens högsta skattetryck finns i Sverige och Danmark, som antagligen också är världens mest liberala länder när det gäller sociala frågor och värdefrågor? Hur kan man avfärda att det ur ett globalt perspektiv värdeliberala Europa står för de sjutton första platserna i listan över skatteuttag, med mera konservativa länder som Australien, Kanada, Nya Zeeland och Japan på platserna 23, 20, 18 och 28? Hur kan man avfärda att värdeliberala väljargrupper i allmänhet förespråkar statliga program för snart sagt varje problem de kan hitta? Hur kan man överhuvudtaget avfärda hela västvärldens historia, där växande ekonomisk frihet hand i hand med kulturellt djupt nedärvda sociala institutioner som familj, religion och socialt ansvar skapat ett välstånd och en tillväxt som överträffar allt mänskligheten någonsin skådat?

Jag tror – det är den ena av två förklaring jag kan komma på – att man avfärdar det därför att man förväxlar det personliga med det politiska.

Givetvis kan det i en och samma person rymmas frihetliga känslor som sträcker sig både i riktning mot skattesystemet och livsstilsfrågor. Givetvis kan en sådan person vara av det slag som stannar i äktenskapet, jobbar träget och långsiktigt, tar ansvar för sig själv, sin familj, sina grannar, sin arbetsplats, sitt samhälle, o.s.v. Att läsa mig och tro att jag påstår motsatsen – det får mig verkligen att förbanna de formuleringar jag valde.

Men jag syftade inte på det personliga. Jag syftade på det politiska. Värdeliberala personer tenderar att rösta på politiker som lovar att bryta ner just de sociala institutioner som jag tror är avgörande för en stabil ekonomisk frihet: kärnfamiljen motarbetas, det personliga ansvaret upplöses, frivilliga mellanliggande institutioner marginaliseras. Den politiska spänningen rör sig bara mellan staten och individen.

Konflikten mellan att vara ekonomiskt liberal och värdeliberal är alltså politisk, inte privat.

Den andra möjliga förklaringen är att man inte nöjer sig med verkligheten. Man klagar på att USA genomdrev ”den nya given” under FDR, men bortser från att ekonomin och den sammanlagda friheten i USA från FDR och framåt ökat något alldeles förbluffande, tack vare folkets värderingar och livsstilar, eftersom USA i riktiga världen inte klarat sig alls lika bra som USA i idévärlden – det land som finns i teorin. Samma invändning gäller västvärlden i stort och Sveriges 1900-talshistoria, tigerekonomierna i Sydostasien och, faktiskt, alla de ekonomier som imponerat på oss med sin tillväxt och ökande frihet någonsin överallt. Om man blundar med ena ögat ser man bara att den ekonomiska friheten har ökat. Vågar man öppna båda ögonen ser man att denna ekonomiska frihet alltid har omgärdats av starka, sociala, frivilliga begränsningar. Motarbetade dessa varandra? Eller förstärkte de varandra?

Ekonomisk frihet går hand i hand med traditioner och värdekonservatism. Ekonomisk ofrihet går hand i hand med värdeliberalism.

Detta må uppröra en del. Sorry.

En del av mina kritiker drar slutsatsen att jag vill att staten förbjuder och straffar för att få rättning i leden. Jag ska inte gå in i detalj på hur jag vill att politiken ska utformas. Låt mig bara säga detta: staten bör erbjuda en jämn spelplan. Som det är i dag i Sverige finns det mycket starka ekonomiska incitament som motverkar den traditionella familjen och det personliga ansvaret. Ta bort sådana. Inget annat krävs för att dessa sociala institutioner ska prägla samhället och människors relationer. De är så starka. Och i ett rikt land är de också toleranta mot dem som vill placera sig utanför normen.

Jag kan tänka mig en del annat: skatteavdrag för gåvor och att religiösa samfund får del av skattepengar för socialt arbete, för att ta ett par exempel. Men att staten ska tvinga på oss livsstilar och värderingar är jag som konservativ för det allra mesta emot. (Såtillvida skiljer jag mig från den genomsnittlige värdeliberalen, som röstar fram politiker som satsar miljarder och åter miljarder på att göra svenska folket renlärigt i diverse frågor.)

Avslutningsvis, vad betyder ordet ”liberal”? I USA är det en term som används svepande om allt som är vänster, både på det ekonomiska planet och när det gäller sociala frågor och värdefrågor. Vill man flytta sjukvården från den privata sektorn till den offentliga är man liberal. Försvarar man aborträtten är man liberal. Man kan tillhöra en liberal kyrka. Man är liberal om man tycker skilsmässor är naturliga inslag på livets väg.

I Sverige betyder liberal olika saker: folkpartist, nyliberal, värdeliberal. Inte direkt vänster, för det mesta borgerlig, ibland klart till höger.

Jag tycker personligen att det amerikanska språkbruket är bättre än det svenska. Värdeliberalism leder till folkpartiliberalism, vare sig den värdeliberale önskar detta eller ej. Återigen, det är en politisk observation, inte en psykologisk.

Så jag använde mig av det amerikanska språkbruket därför att jag tycker att det bättre fångar fenomenet. Därför att också liberalerna på högerkanten, som önskar ekonomisk frihet och skriver sig som värdeliberaler, blir mer lika en amerikansk liberal än vad de själva skulle vilja. Dels därför att en svensk värdeliberal i mycket är en ”American liberal”, dels därför att de ekonomisk-politiska konsekvenserna av växande värdeliberalism tycks vara höjda skatter, en större stat. Det var uppenbarligen förvirrande att skriva så. Jag borde varit tydligare. Jag hoppas det gått fram den här gången.

Det finns en invändning mot mitt resonemang. Att det samhälle som byggs helt och hållet på värdeliberal grund inte alls kommer att få problem, tvärtom, folk fixar det. Jag tror inte det. Forskningen ger mig överväldigande stöd för den uppfattningen, men kan såklart inte bevisa saken. Jag vill dessutom inte tro det. Så skönt att åtminstone mina önskedrömmar har stöd i empirin.