I ett större parti kastas mer paj?

Att det inte råder enighet i kärnkraftsfrågan inom rörelsen är inget vågat påstående. Visst gör Mona Sahlin sitt bästa för att ena fotfolket, idag försöker hon till exempel blidka de kärnkraftspositiva med trumfkortet protektionism. Det har säkert sina mottagare.

Själv finner jag utvecklingen intressant eftersom den rör upp oenighet inom Socialdemokratin. Sådan finns naturligtvis alltid och i alla partier, men i ett parti av Socialdemokraternas storlek blir sådan splittring extra tydlig. Den bredd som normalt tjänar ett stort parti väl blir plötsligt dess främsta akilleshäl. Det är då som pajerna plockas fram och kastning av desamma utbryter.

I Arbetarbladet avfärdas fackförbunden Pappers och Metalls inställning till kärnkraften som blogg en produkt av lobbyism. Den Sahlin som s-ledarsidorna normalt vill kalla lyssnande uppmanas nu att stänga öronen helt. En av socialdemokratins frifräsande bloggare, Erik Laakso, besvarar Arbetarbladets polemik med en bloggpost under den ironiska rubriken ”Jag är köpt av kärnkraftslobbyn”.

Och apropå pajkastning inom S rekommenderas detta meningsutbyte. S-bloggaren Björn Andersson kastar första pajen genom att helt enkelt ifrågasätta huruvida nämnde Laakso eller andra frispråkiga s-debattörer som Jonas Morian och Stig-Björn Ljunggren över huvud taget kan anses vara riktiga socialdemokrater, då de enligt honom brister i socialism. Debatten i kommentarsfältet är underhållande. Att vara stor och bred är inte lätt, kan man konstatera.