Ansvar, framförhållning och visioner

Det är klart att det är stort när borgerligheten når enighet i kärnkraftsfrågan.

Kanske ska det snarare kallas enighet om att de skillnader som finns inte är värre än att de går att överbrygga. Detta är det historiska. Att man har hittat en framkomlig, respektfull och gemensam väg i den fråga det där det kanske hade varit bekvämare att sopa problemen under mattan så länge som möjligt.

Det gör nu inte regeringen. Visa av historien väljer Alliansledarna varken envisa låsningar och stolt konfrontation eller att ignorera fnurrorna. I stället agerar de som ett strävsamt par och plockar fram problemen i dagsljus och reder ut dem – innan de når ohanterliga proportioner.

Jan Björklund såg ut som katten som svalt kanariefågeln, mycket nöjd, vid morgonens presskonferens. Men det är Maud Olofsson och Centerpartiet som förtjänar lite extra beröm för insikten att när verkligheten ser ut som den gör är det mest ansvarsfulla inte att klamra sig fast vid gamla visioner, utan att skapa nya efter dagens karta och driva på för dem.

Detta innebär inte att man helt måste släppa taget om den gamla visionen, men i nuläget ligger klimatfrågan helt enkelt högre upp på agendan än att till varje pris avveckla kärnkraften. Olofsson lär få tampas med kritiska röster internt, inte minst för att ha tagit Allianskollegerna i hand utan ett stämmobeslut i bakfickan. Samtidigt har hon och riksdagsgruppen sannolikt gjort en riktig bedömning. Det finns klokskap nog inom Centerpartiet för att kunna se det riktiga i denna prioritering.

Det var en såväl visionär som verklighetsförankrad överenskommelse som presenterades i dag. Med ett klimatmål om att 50 procent av energin ska vara förnybar till 2020 samt att den svenska fordonsparken ska vara fossilfri till 2030 kommer man att få ligga i. Även målsättningen att Sverige inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser 2050 lär innebära en del arbete – och även en del mindre populära kostnader för medborgarna via ekonomiska styrmedel.

Till allt detta lär vi säkerligen få återkomma. Det kommer naturligtvis att bli diskussioner om procentsatser, prishöjningar och lagändringar.

Men det viktiga nu är att det finns en enighet om ramarna, vilket – förutsatt att regeringen blir omvald – betyder att branscher som direkt eller indirekt berörs av klimat- och energipolitiken äntligen har möjlighet att förhålla sig till framtiden. Allt sammantaget har ett tydligt och långsiktigt ramverk en enormt stor betydelse för näringslivet i stort och – förstås – för jobben.

En bit in på 2020 börjar våra äldsta kärnkraftverk sjunga på sista versen och i dagsläget är de övriga komplementen otillräckliga som ersättning.

Vi kan förstås hoppas att kärnkraften inte kommer att behövas alls på sikt, men under tiden är det inte ansvarsfullt att behålla en lagstiftning som försvårar all framförhållning. Bara att planera och projektera ett nytt kärnkraftverk tar tiotalet år. Det krävs inga stora matematikkunskaper för att förstå att det var nu som fötterna behövde sättas ner.