Guillous KU-prat är rent nonsens

Jan Guillou är en intelligent person. Han är mer insatt i rättsfrågor och än de flesta. Just därför blir jag så förvånad över hans infantila utfall i söndagens Aftonbladet (Såg just att man visst måste vara medlem för att kunna läsa krönikan).

Man kan förstå att Guillou efter att ha läst Eva Franchells Väninnorna ser en chans att än en gång nita sitt hatobjekt Thomas Bodström. Franchell lyckas punktera den lilla trovärdighet som eventuellt fanns kvar i Bodströms tidigare uttalanden inför KU om att han som justitieminister inte alls kände till CIA:s inblandning i den brutala utvisningen av två terrormisstänkta egyptier.

Jag håller med om att det är en brist i vårt demokratiska system att
riksdagsledamöter, nuvarande och före detta statsråd, liksom inkallad expertis, kan ljuga sig blåa i ansiktet inför riksdagens konstitutionsutskott.

Men frågan är om Guillou i detta fall är naiv nog att på fullt allvar mena att politikers lögner och halvsanningar enkelt skulle kunna elimineras genom att de tvingades tala
under ed i KU-utfrågningar. I AB-artikeln fantiserar Guillou om kommande KU-förhör:

”- Jag, Thomas Bodström, lovar och försäkra på heder och samvete att säga
hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.”

Straffet för mened är normalt fängelse, skriver Guillou och rullar vällustigt med ögonvitorna, föreställer jag mig. I samma drömska vision är det KU:s ordförande – det vill säga Berit Andnor (S) alternativt Per Bill (M) ­ – som svingar domarklubban och erinrar om edens innebörd.

Tack och lov är KU nu ingen domstol. Inte ens inför domstol avkrävs misstänkta gärningsmän att tala sanning. Detta av den enkla anledningen att i den civiliserade världen har det inte ansetts rimligt att under straffhot avkräva misstänkta personer och deras anhöriga att tala sanning och erkänna begångna brott. Ett annat namn på förhörsmetoder som används för att tvinga misstänkta att bekänna är förresten tortyr.

Självklart borde det inte vara riskfritt för politiker att medvetet vilseleda riksdagen. Men vad Jan Guillou missar är att det finns väljare. Sådana kan rösta bort politiker som har förbrukat deras förtroende, alternativt rösta fram politiker som de tror på. Med ett bättre utvecklat personvalssystem skulle det kunna gå ännu enklare.