Kärnfamiljen som inte var en kärnfamilj

Nu är jag förbryllad! Hos Fokus skriver Johanna Koljonen om, inte bara Barack Obama, utan hela hans familj. Efter en liten genomgång av hur noggrann Obamakampanjen har varit med att lyfta bilden av familjen Obama som en solid och lycklig kärnfamilj lyckas Koljonen landa i slutsatsen att de ändå står för något annat. Detta då familjen har vänner och släktingar…

”Det är alltså intressant att Obama redan under valnatten såg till att under­minera kärnfamiljsbudskapet som tjä­nat honom så väl. Genast efter talet förvandlades den afroamerikanska kvartetten till en klunga. Plötsligt stod Michelles bror där, och en mas­sa andra människor som i bildtexter bara identifierades som »familjemedlemmar« . I så strikt koreograferade sammanhang har otydlighet en enorm makt. Bland alla tanter och kusiner och Joe Bidens gamla mamma öppnades så en plats även för min erfarenhet av vad en familj är. Vem vet – kanske stod det till och med en afroamerikansk singelmamma inför de hurrande massorna den kvällen.”

Tja. Det kanske det gjorde. Men egentligen. Gör det faktum att familjen Obama har goda vänner och en bunt med släktingar dem till mindre kärnfamilj?

Nä, inte direkt, va?

Koljonen tar också fasta på det faktum att Michelle Obamas mor flyttar med familjen in i Vita huset och verkar mena att här ligger något väldigt progressivt och nytänkande.

”hon blir en utmaning för de familjekonservativa. Ingen kan ju argumentera emot en hårt arbetande älskad mormor – inte ens när hennes närvaro är en ständig påminnelse om att en familj til syvende og sidst kan se ut lite hur som helst.”

Törs man påpeka att det här argumentet lider av viss historielöshet? Sett över lite längre tid än ett några decennier så är det snarare en underlig nyhet att bara mor, far och telningar bor ihop. På många håll i världen har man ”fortfarande” inte övergått till denna ”nymodighet”. I de länderna är bara tolkningen av vad som är kärnan i familjen lite vidare.

Nej, jag tror inte att många familjekonservativa kommer att förfäras över att barnen Obamas mormor hänger på in i Vita huset. Däremot finner jag analysen Koljonen gör intressant som symptom på Barack Obamas genomslagskraft globalt. Han har uppenbarligen ett enormt förtroendekapital som gör att varenda kotte vill läsa in sina värderingar och sina hjärtefrågors främjande i det han gör.

Det har jag ingenting emot. Det finns mycket att ta itu med för Obama – inte minst på den internationella arenan. Om hans karisma kan skapa den här sortens välviljefilter också för världsledarnas ögon finns det anledning att vara mycket hoppful inför framtiden.