Trä versus passion

Det vore kanske trevligare att bejaka enighet och trevnad i Obamadagar som dessa. Men å andra sidan är jag inte övertygad om att detta skulle vara ett bejakande i debattglade Neomedarbetaren Mattias Svenssons smak. Så jag låter bli, och bejakar i stället oenigheterna.

I går skrev jag en liten kommentar till Svenssons bloggpost på Neos blogg om kryckor för företag i kris. Han var rask med repliken, och avslutar densamma med frågan ”Någon däremot?”.

Nej. I stora drag är samsynen stor, men det ska väl inte hindra att vi grottar ner oss i oenighetens detaljer? Om inte annat så för nöjes skull…

Det knepiga med att vara ideologiskt passionerad är att man får svårare att förstå andra. Hur ska man annars förklara att Svensson envisas med beskrivningar som att politikerna ”inte kan behärska sig” eller att de ”dogmatiskt utesluter” att ”staten förhåller sig neutral till enskilda branscher och företag”?

Att politiker som i stora drag delar Svenssons syn på, eh, statlig avhållsamhet verkligen skulle ha svårt att behärska sig finner jag inte särskilt troligt. Inte heller att de dogmatiskt utesluter ett neutralt förhållningssätt. Tvärtom tror jag att de allra flesta föredrar ett sådant förhållningssätt, vilket Annie Johanssons kommentar som Svensson citerar också viskar om.

I sin replik ger Svensson mig rätt i att det kanske finns ett mått av ”stress” i hans ovilja att acceptera Annie Johanssons och regeringens pragmatism, men menar samtidigt att det är svårt att ha överseende med detta, då de åtgärder de faktiskt genomför, ”som exempelvis att lägga miljarder på statliga bilverk” är ”i sanning både ideologiska och revolutionära, dock inte särskilt liberala eller smarta”.

Nu menar jag att ”revolutionär” är ett begrepp som inte kan existera i ett vakuum och givet Sveriges politiska historia kan man med visst fog påstå att Mattias Svenssons hållning kanske är aningen mer revolutionär än det faktum att regeringen lagt ett antal miljarder på (främst forskning inom) fordonsindustrin.

Allting är så att säga relativt. Ställt i förhållande till att många i folkopinionen inte verkar tycka att det är särskilt revolutionärt ens att förstatliga våra biljättar så framstår regeringens insatser för mig som, tja, just pragmatiska. Särskilt om man väger dem mot ambitionen att på längre sikt främja de principer som såväl Svensson, Annie Johansson och jag redan konstaterat att vi delar.

Svensson menar att det må vara ”en förklaring, men ingen ursäkt”, att regeringen gör som den gör för att den upplever att den inte kan göra annat. Så långt är vi nog också överens, om jag får tillägga att för min del kan rimliga förklaringar också fungera som ursäkter. När jag förstår behöver jag inget förlåt, så att säga.

Allt detta betyder å andra sidan att mitt förhållningssätt är lite träigare och lite mindre passionerat än Svenssons.

Och träig är ju ingen eftersträvansvärd egenskap direkt, så jag överlämnar villigt segerbucklan i denna lilla fajt.