Littorin i hemtam oppositionsroll

För att vara mannen som utnämnt 2009 till ett fekalt år så är han på himla gott humör, konstaterar jag där jag står i Hill & Knowltons lokaler och lyssnar på vad arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin har att säga om läget och vad som ska komma efter det nu så omskrivna ”skitåret”.

Littorin säger att han genom åren såväl utanför som innanför politiken har lärt sig att i ett krisläge finns det tre frågor att ställa sig och besvara för att alls kunna hantera krisen.

1) Vad vet vi?

2) Vad tycker vi om det?

3) Vad gör vi åt saken?

Kort sagt. När Littorin stod där inför ett smärre uppbåd journalister, så tänkte han för sig själv att det kanske var en god idé att för en gångs skull skippa allt ”lull-lull”. Således hoppade han inte över krislägets tredje fråga, utan berättade utan omsvep vad han tyckte om det kommande året.

Ergo, ett skitår.

”Det var väl inget ohyggligt raffinemang i ordvalet”, tillstår ministern, men menar att det förmodligen är ”bättre att slå sina förväntningar än att slås av dem”.

Så vad oroar arbetsmarknadsministern? Situationen hårdnar för många underleverantörer i de vikande branscherna. Även småföretagen har det kärvt. Kanske allra mest oroar ungdomsarbetslösheten. Orsakerna till denna menar Littorin ”kan diskuteras länge”, men självklart är en betydande del ”baksidan av den svenska modellen”.

Mycket längre än så kommer dock inte resonemanget och när bloggaren Dick Erixon senare bryter in med frågor på temat, återgår Littorin till sitt välbekanta försvar av den svenska modellen. Att han numera lagt ner det mest intensiva flörtandet med LO (som ju inte var särskilt mottagliga) förefaller inte ha förändrat inställningen till den svenska modellens fördelar. Arbetsmarknadsministern menar i stället att ”omsättningen på arbetsmarknaden är relativt god” och att vi i stora drag redan har ”flexicurity för de som är på arbetsmarknaden”. Däremot, förklarar han ”har vi varken flexibilitet eller säkerhet för dem som står utanför”, vilket är anledningen till att regeringen fokuserat på att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden.

Ett helt okej fokus, förvisso. Men om man ser att ungdomsarbetslösheten är en baksida av den svenska modellen borde det väl ändå kunna finnas lite mer utrymme för diskussion kring den? Samma blinda fläck återkommer senare när ministern fastslår att det nu är viktigt att ”finna vägar till nya jobb och se till att det finns företag som vågar anställa”, samtidigt som han inte med ett ord nämner sådant som arbetsgivaravgiften.

Hade vi frågat Sven Otto Littorin om saken för tre år sedan hade han sannolikt haft mer att säga. Men, som politiker och minister vill i första hand låta parterna ta ansvar för modellen. För närvarande sätter han stort hopp till att de också kommer att göra det, vilket förhandlingarna om nytt Saltsjöbadsavtal lär utvisa.

Trots att i stort sett alla numera är överens om att arbetslinjen bör råda finns det samtidigt en viss trötthet på regeringens ständiga betoning av densamma. Det känns stundtals lite förnumstigt och ibland även orealistiskt. Den känslan gör sig påmind när Littorin citerar sin farmor, som brukade säga att ”arbete befrämjar hälsa och välstånd – med tillägget att det också ”hindrar många tillfällen till onödig synd”.

Men, just som jag känner det där lilla motståndet förekommer ministern mig med ett förtydligande: ”Jag inser naturligtvis att vi aldrig kommer att ha 0 procents arbetslöshet, fortsätter han, ”men som målsättning är det ändå rätt. ”Det kan tyckas lutherskt, men så är det.”

Som sikte betraktat, jovisst. Men någon gång ibland kunde vi väl också poängtera att man inte bara behöver Luthers inställning i bakhuvudet? Det fungerar minst lika bra att konstatera att saker som synd, ledighet och lättja blir så mycket mindre njutbara om vi inte har kontraster som dygder, arbetsdagar och flit att uppleva dem genom.

Föga förvånande förklarar ministern också att ”Det som har hänt de här sista månaderna var ju liksom inte planen.”

Planen var i stället att ta sig igenom två ganska tunga reformår efter valsegern och sedan putsa på reformerna och finlira, kanske ladda batterierna lite inför EU-ordförandeskapet och valåret 2010. Just nu skulle regeringen alltså, enligt planerna, ha en liten smula andrum och kunna se och planera framåt. Tji fick man. I stället blev det kris, varsel och lågkonjunktur.

Littorin menar emellertid att jämförelserna med 90-talskrisen inte är så relevanta som en del gör gällande. Den var ”hemkokt” och i mångt och mycket svårare att hantera. Dock ledde den fram till mycket som är bra att ha nu, som till exempel budgetpolitiska ramverk och en större erfarenhet i de finanspolitiska institutionerna. Littorin framhåller också att det politiska läget idag är långt mycket bättre än vad det var under 90-talskrisen:

”Då hade vi en fyrpartiregering i minoritet. Inte så kul, va? Nu har vi en fyrpartiregering i majoritet – partier som faktiskt gillar varandra.”

Ni hör själva. Det är muntert. Även i de mörkaste vrår hittar Littorin en positiv aspekt av såväl gamla som nya kriser. Han verkar, mitt upp i starten av skitåret, full av tillförsikt.

Jag tänker att det kanske inte är så dumt ändå. Inte för att krisen på något sätt är välkommen, men för att den faktiskt verkar gagna regeringen. Vanligtvis säger man kanske att huvudanledningarna till detta är att oppositionen inte framstår som ett särskilt trovärdigt alternativ. Kanske förklarar vi också saken med att det ofta är så att folk tyr sig till staten i tider av kris.

Men kanske är det också så att den här krisen fungerar som bränsle för regeringen. Vi talar ändå om ett antal partier som är mycket mer vana vid att befinna sig i opposition än vid makten. Tidigare under mandatperioden har man förvisso arbetat i medial och opinionsmässig motvind, men den sortens opposition är i allt väsentligt svårare att begripa sig på. Särskilt när man ju faktiskt ”gör det man gått till val på”.

På arbetsmarknadsministerns agenda står nu en turné runtom i landet. Framöver tänker Littorin besöka arbetsförmedlingar i varje län i orter som drabbats av varsel samt träffa representanter för berörda företag.

”Det är delvis för att följa upp att alla de åtgärder som vi satt in verkligen fungerar som de ska nu. Just nu är det väldigt viktigt att allt det praktiska rullar som det ska, att varje person som varslas eller sägs upp vet vad som gäller och får det stöd de behöver.”

Jo, det verkar märkligt nog vara bra för regeringen detta att vara i opposition som något som den begriper sig på. Dessutom i ett land som tacklat kriser förut. Åtminstone förefaller arbetsmarknadsministern peppad av detta skitår, liksom sugen att ta sig an svårigheterna. Kanske känner han sig helt enkelt hemma, när han kan vara i opposition mot något så bekämpansvärt som en kris.