Förståelig pragmatism

Mattias Svensson på Neo reagerar på texten jag skrev om ett frukostseminarium på Timbro häromveckan. Eller det är kanske snarare en reaktion på några av de uttalanden som riksdagsledamoten Annie Johansson gjorde i panelen om problemet med att som politiker vara något bakbunden av de många kraven på åtgärder och stimulanser i kristider:

”Politiskt sett är det inte ett alternativ att inte göra någonting. Det måste man ha med i beräkningarna inför 2010, men också med nästa mandatperiod i åtanke – om man vill ha fortsatta liberala reformer”.

Detta förhållningssätt kallade jag pragmatiskt, vilket Mattias inte riktigt gillar, liksom han ogillar resonemanget i grunden:

”Till allt sådant förväntas vi nicka, förstå och ta emot. Annie Johansson menar i det fortsatta resonemanget i SvD att om vi inte går med på dumma interventioner så blir det ingen ny alliansregering och inga fortsatta liberala reformer. Med andra ord: Blunda och tänk på fosterlandet.”

Nja. Nu är det väl inte fosterlandet Annie ber oss att tänka på, utan snarare ett mål som i allt väsentligt har ganska mycket gemensamt med Mattias Svenssons mål? Åtminstone var det så jag uppfattade saken.

Det här är intressant eftersom den stora skiljelinjen mellan Annie Johansson och Mattias Svensson sannolikt inte ligger i synen på huruvida staten ska gripa in när branscher och företag går omkull. Jag tippar att de är ganska överens – egentligen.

Skillnaden är i stället att Mattias Svensson har mer bråttom och sätter principerna främst. Är mer revolutionär, om man säger så.

Problemet för Annie Johansson – och för den delen hela regeringen – är att man inte har vunnit val på löftet att göra omedelbar revolution. Däremot på att med små och vänliga steg puffa fram ett värderingsskifte. Ett skifte där Mattias Svenssons principer står betydligt högre i kurs, skulle jag tro. Med det i åtanke finns det anledning att förstå pragmatismen.