Persson och Bodström (?) var beredda att offra Lindh

Nog vore det rent häpnadsväckande ifall Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson inte skulle ha känt till om världens enda supermakt hotade med handelsblockad mot EU om Sverige inte gjorde som USA ville, strunt samma att Sverige skulle göra sig skyldig till folkrättsbrott. (Om bland annat detta handlade i går SVT:s Agenda där Eva Franchells bok spelade huvudnummer).

Lika orimligt är det om dåvarande justitieminister Thomas Bodström inte omedelbart blev informerad om fallet. Allra helst som den folkrättsvidriga operationen i samband med utvisningen av de två terrormisstänkta egyptierna krävde medverkan av Säpo, en av justitiedepartementets myndigheter.

Man behöver inte var något snille för att begripa att Säpo av ren självbevarelsedrift samrådde med departementsledningen innan man vågade agera i strid med folkrätten. Hade man handlat utan återförsäkring i departementet skulle Säpochefen utan vidare ha offrats för att lätta det politiska trycket på regeringen.

Som JO konstaterade i sitt beslut från 2005 är i stället Säpos version den mest troliga. Det vill säga att Bodström var informerad om utvisningen innan den ägde rum. Inte först i januari, som Bodström har hävdat i medierna och inför KU.

Såväl Persson som Bodstöm lär få det hett om öronen. Ja, särskilt Bodström och då tänker jag inte främst på dagens KU-anmälan utan på vad Franchells bok kan innebära. Kanske inte så mycket för hans karriär som advokat, men desto mer för hans fortsatta klättrande inom det socialdemokratiska partier.

För är det någon som har vunnit på de nya avslöjandena så är det Mona Sahlin. Internt stärker hon rimligen sin ställning mot Bodström och andra konkurrenter (Pär Nuder) som lurar i vassen på att rycka av henne ledartröjan om hon inte lyckas i nästa val.

Vad som ytterligare kan gynna Sahlin både internt i hennes parti och i förhållande till kvinnliga väljare är att Göran Persson uppenbart var beredd att offra Sahlins nära vän och kollega, utrikesminister Anna Lindh, trots att han utåt gav sken av att vilja se henne som sin efterträdare. På annat sätt är det svårt att tolka Franchells påståenden om att Lindh inte hade något annat val än att acceptera att Persson lade det känsliga ärendet på henne.

Visst, Lindh hade kunnat vägra och ta konsekvenserna av det, fast det gjorde hon inte. Men hade Lindh varit i livet när den här politiska dynamiten exploderade 2004 då hade hon fått kasta in handduken och gå. Och den kalkylen hade Persson rimligen klar för sig redan i december 2001 då beställningen kom från USA.