De kommunala behoven

I partiledardebatten var ett huvudspår i oppositionens argumentation att regeringen lämnar kommuner och landsting i sticket i den lågkonjunktur som råder. Den diskussionen har fortsatt under helgen, bland annat genom en debattartikel signerad Stockholms oppositionsborgarråd Carin Jämtin.

Jämtin vill införa uppsägningsstopp i kommuner och landsting och för att uppnå detta manar hon på regeringen. Det är dock tveksamt om kommunerna och landstingen verkligen är så sugna på att staten blandar sig i det lokala självbestämmanderätten. Snarare ska väl uppmaningen tolkas som ännu ett sätt att krama fram pengar.

I bloggosfären går det som vanligt att hitta ett antal intressanta vinklar på debatten.

Den hälsosamme ekonomisten konstaterar att Carin Jämtins tolkning av begreppet finansiering är ”som om familjen Jämtin skulle finansiera ökade hushållsutgifter genom att Carin Jämtins make lånar pengar av Carin Jämtin”.

Johan Ingerö är också han inne på självbestämmandet och det därav följande ansvarsutkrävandet i kommunerna och poängterar att debattartikeln symptomatiskt nog är undertecknad av kommunpolitiker som inte styr.

Sollentunamoderaten Edvin Alam ser delvis ljust på de kärvare tiderna och hoppas att de ska medföra en åtstramning av kommunernas ibland väl yviga utgifts- och verksamhetsområden.

Bloggen Ekonomistas tror att det kan finnas anledning att så småningom stimulera SKL, men pekar samtidigt mot tidningen Fokus intressanta artikel om hur SKL stoppade en rapport, vilken berättade att resurserna för det offentliga ökat stadigt under senare år – en rapport som begripligt nog inte passade in i dagens agenda för ännu mer stimulans. Ekonomistas avslutar resonemanget med att regeringen ändå borde vara tydligare och ”undanröja osäkerheten genom att meddela att statsbidragen kommer att höjas (tillfälligt) om behov uppstår”.

Å andra sidan har väl flera ministrar ur regeringen redan sagt det där, till exempel i förra veckans partiledardebatt? Om man säger att man följer utvecklingen och inte utesluter stimulans och höjda statsbidrag, så har man väl i praktiken sagt just detta? Jag ser inte riktigt skillnaden på ett sådant uttalande och ett meddelande om att ”höjning kommer om behov uppstår”? Att man inte lyder oppositionens krav om stimulans i rödaste rappet är, som tidigare sagts, inte detsamma som en envis och tjurskallig vägran.