Ayaan Hirsi Ali och träskoargumentet

I går närvarade delar av ledarredaktionen vid ett seminarium betitlat ”Demokratins seger och kris”. Seminariet firade Per Ahlmarks 70-årsdag, men än mer firades kanske demokrati och frihet. Jag konstaterade i går att delar av oppositionen onekligen har problem med sina skalor och skiljelinjer när det kommer till demokratiska och icke-demokratiska krafter. Men det är inte bara den svenska vänstern eller den svenska oppositionen som har det här problemet.

Vid seminariet i går talade bland annat Ayaan Hirsi Ali. Lisa Bjurwald, tidigare medarbetare på denna ledarsida, har i dagens DN en intervju med henne som verkligen är rekommenderad läsning.

Att lyssna på, eller för den delen läsa, Ayaan Hirsi Ali är en lisa för själen. Eller snarare en lisa för hjärnan. Resonemangen är klara, stringenta och konsekventa, utan att för den sakens skull sakna passion eller hjärta.

Tvärtom. Utan hjärta och passion för sin sak hade Hirsi Ali förmodligen aldrig orkat med den situation av ständiga hot och konstant säkerhetsuppbåd som nu är hennes vardag.

Hon börjar med att tala om födelsedagar. Sin 30-årsdag, som var en vanlig födelsedag med middag, vänner och vin. Sin 35-årsdag, då hon flögs ut ur Holland eftersom den nederländska staten helt enkelt inte kunde garantera hennes säkerhet. Numera, säger hon, ser hon varje ny födelsedag som en seger. För varje år nytt år hon plussar på sin ålder tänker hon att ”Jag har vunnit, de har förlorat”.

Få människors födelsedagar är så brännande personliga. Få människor kan betrakta själva det faktum att de lever som en seger. Att Hirsi Ali gör det säger något om hennes kamp.

Temat för hennes anförande är förhållandet mellan fundamentalism/extremism och relativism. Är islamistisk extremism och fundamentalism värre eller ett större hot mot demokratin än exempelvis nazism eller kristen fundamentalism, frågade hon både sig och publiken retoriskt.

Svaret blir nej. Inte egentligen. Faran ligger i att emedan medierna i väst inte räds att granska extremistiska rörelser och falanger av de flesta slag, så finns det ett oroande undantag när det gäller den muslimska fundamentalismen. Här görs heller inga skolsatsningar och informationsblad liknande det vi kunnat se i många Europeiska länder mot tex nazimen.

Problemen och dessa kulturella krockar finns även i USA förstås, menar Hirsi Ali, men de försvagas tack vare den amerikanska konstitutionen. Som amerikansk medborgare svär du att vara de demokratiska idealen trogen. Visst kan det vara ceremoniellt, men det betyder något. Särskilt för en ny medborgare.

I Europa svär vi inte mycket trohet till någonting alls. I stället ser Hirsi Ali ett problem med en ovilja att hålla någonting över huvud taget högt. De många relativistiska argumenten spinner väven i den europeiska debatten. Som exempel nämner hon de debatter som uppstått i många länder i Europa när olika sätt att just betona vikten av de demokratiska idealen som fundament diskuteras.

– Jag har fått de mest löjliga frågor om huruvida jag vill tvinga alla invandrare i Holland att bära träskor och äta ost, berättar hon och frågar sedan sig och oss om det verkar troligt att någon invånare i något europeiskt land verkligen reducerar sin identitet till exempelvis skodon och matvaror.

Jag tänker på att vi hade exakt en sådan diskussion i Sverige nyligen, när Per Schlingmann undslapp sig de fasansväckande orden ”svenska värderingar” i ett radiosamtal om moderaternas integrationspolitik. Samma diskussion har uppkommit när fp föreslog språktest och många gånger förut.

Det förefaller mig ibland vara på ren reflex som de här debatterna uppstår. Så snart någon andas något om att på ett eller annat sätt understryka vissa ideal eller grunder, så finns det andra som känner ett pockande behov att trasa sönder dessa ideal.

Så fräckt, liksom. Att vilja höja sitt ideal ovan någon annans. För HUR kan du veta, egentligen, att din gamla dammiga demokrati är så jäkla bra?!

För att riktigt klämma åt den som på detta brottsliga vis förhäver såväl sig som sitt land kommer snart träsko-argumenten, fast i svensk version: ”Vadå, vill du tvinga dem att äta sill och dansa kring midsommarstången också?”

(Märk väl, när relativisten uttalar sig får han/hon använda dikotomin ”vi och dom” precis hur mycket han/hon vill, eftersom han/hon vill väl.)

Tja. Den frågan kan vi ju ägna tid åt att besvara – om vi nu verkligen tror att våra folkvalda går och klurar på direktiv till en utredning om ”Små grodorna-obligatorium”. Om inte kan vi kanske prata om något viktigare?

Till Lisa Bjurwald säger Ayaan Hirsi Ali:

– Blonda och blåögda föräldrar vill knappast se sin dotter könsstympad, bortgift med tvång eller utsatt för hedersvåld. Men om det inte är acceptabelt för din egen dotter, varför är det då acceptabelt för någon annans dotter?

Svaret på hennes fråga är att vi alla säger att det inte är acceptabelt. Men vi är inte villiga att ta aktiv ställning och göra något för dessa döttrar. Vi vill hellre prata om sill och midsommarstänger och beskylla varandra för rasism.

Det är faktiskt helt sjukt självupptaget.