Om att tala med och lyssna på Hamas

En av ”demokratins underbetalda stöttepelare”, Per Gahrton, tog i går till orda på SVT Opinion, och i den Mellanösterndebatt som pågår där liksom överallt.

Låt oss redan här ta en paus och göra en liten utvikning.

För några månader sedan sade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson till Ekot att Sd på sikt kan tänka sig att tillåta arbetskraftsinvandring, dock med brasklappen att öppningen gällde på sikt och ”hellre en form av gästarbetarsystem i så fall”. I samma intervju medger Åkesson att partiet ”haft problem historiskt sett, framför allt med personer som inte var representativa för partiet men som ändå fans med där.” Nu menar han dock att ”renhållningen” fungerar ganska bra, även om det är en kontinuerlig process.

Denna ”öppning” för arbetskraftsinvandring togs mig veterligen inte emot av något befintligt riksdagsparti som en milstolpe och en vändpunkt. Det gjorde de förmodligen rätt i. Sd har gjort flera generellt invandringskritiska utspel sedan dess som tyder på att de fortfarande inte begriper att arbetskraftsinvandring faktiskt kan behövas till och med i tider då arbetslösheten stiger – av den enkla anledningen att exempelvis varslade Volvoarbetare inte kan fylla läkarbristen.

Men ändå. Åkesson gjorde i ord något som på mediespråk kallas för ”öppning”. Och märk väl, den är inte något jag berättar för er, för att jag sprungit på en Sverigedemokrat som sagt det till mig – utan något som partiledaren faktiskt yppade i Sveriges Radio. Håll gärna detta förhållande i minnet när du fortsätter läsa. (En kul grej med den här bloggposten är för övrigt hur många olika koleriska grupper jag kommer att lyckas förarga samtidigt.)

Åter till Per Gahrton. Vi måste börja samtala med Hamas, förklarar han och försäkrar att det finns ”nästan ingenting av den ursprungliga radikalismen kvar” i rörelsen.

Så. Samtala ska vi, tycker Gahrton, och berättar sedan om hur det gick till när han själv bedrev samtal, under valkampanjen 2006.

Då frågade Gahrton ”en Hamaskandidat om Saudiarabiens förbud för kvinnor att köra bil och Irans styrelsemodell med en religiös överhöghet över det folkvalda parlamentet”.

Hur svarade kandidaten?

Jo: ”Han avvisade bådadera med argumentet att sådant inte finns föreskrivet i koranen.”

Jamen då så. Då är läget i en liten ask, eller?

Fast det är klart… Ville man vara riktigt på den säkra sidan skulle man kanske be Per Gahrton att fråga sin kandidat om hur Hamas ställer sig till det AP-telegram som tidigare idag rapporterade att:

Saudi Arabiens stormufti sade i onsdags att det är tillåtet för 10-åriga flickor att gifta sig samt att de som tycker att denna giftasålder är för låg begår en orättvisa mot flickorna. Muftins uttalanden visade det konservativa prästerskapets reaktion på en kampanj från saudiska rättighetsgrupper, även statliga sådana, för att definera giftasåldern och få ett slut på fenomenet barnäktenskap.

(…)

I ett svar på en fråga om föräldrar som tvingar sina minderåriga döttrar att gifta sig sade muftin: ”Vi hör mycket om giftermål för minderåriga flickor i medierna och vi bör veta att islamisk lag inte för med sig orättvisa för kvinnor.”

Då flertalet muslimer inte gifter bort sina döttrar vid tio års ålder skulle man av detta kunna dra slutsatsen att det kanske kanske kanske finns utrymme för mer än en tolkning av Koranen. Att argumentet ”det finns inte föreskrivet i Koranen” kanske kanske kanske inte är ett särdeles betryggande löfte alls när det kommer från en Hamaskandidat.

Kanske är det rentav så att islamister har en egen agenda och tolkar Koranen lite efter vad som passar dem? Kanske är de dessutom okänsliga nog att göra detta alldeles oavsett hur gärna Per Gahrton vill tro att det pågår ett idogt ”renhållningsarbete” inom Hamas. (En uppstädning som bland annat inkluderar att de ”kastar” bort alla sina överblivna raketer från det radikala 80-talet…)

Men det är klart. Hamaskandidaten har ju trots allt sagt det han sagt. Öga mot öga med ”demokratins underbetalda stöttepelare”. Visserligen sades det inte i Sveriges Radio, men hey, alla som räds impulser utifrån kan ju faktiskt inte vara med i Ekot!

Och alla som varit med i Ekot kan ju inte försvaras av Per Gahrton.

På något sätt finner jag att den här historien ger en målande kuliss till hur delar av vänstern på ett mycket säreget sätt skiljer ut odemokratiska krafter från demokratiska. Och den belyser därtill att om någon över huvud taget ska tala med Hamas, så bör det definitivt vara någon annan än Per Gahrton.

Tillåt mig parafrasera en klok man: Det är demokratin, dumbommar!

Och med detta går jag och firar Per Ahlmarks sjuttioårsdag. Later haters!