Stabila statsmän mot arga amatörer

Årets första partiledardebatt i riksdagen utgör ett tydligt riktmärke för hur den politiska diskussionen kommer att låta under det kommande året.

På ena sidan drar den regerande Alliansens företrädare nytta av sina upphöjda positioner, inte som partiledare, utan som regeringsföreträdare på en internationell arena. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt vigde två tredjedelar av sitt huvudanförande till globala och internationella frågor – det var helt tydligt att han utmålade sig själv som en spelare ett par divisioner ovanför oppositionens gärdsgårdslirare. Och är man statsminister så är man ju statsminister. Även centerns Maud Olofsson, som ju är vice statsminister, betonade tungt det internationella i sin verksamhet. Folkpartiets Jan Björklund och kristdemokraten Göran Hägglund betonade hur ansvarsfullt regeringen hanterade den globala finanskrisen.

Det hela blev ett upplägg där stabila statsmän skulle ställas mot arga amatörer.

Oppositionen angrep på tre sätt. Socialdemokraternas Mona Sahlin menade att regeringen varit för passiv i reaktionen på finanskrisen, vilket bemöttes med argumentet att Sverige gör mer än alla andra europeiska länder för att möta krisen. Miljöpartiets Peter Eriksson pratade en del om miljö, men ägnade sig annars åt att försöka slå in kilar i Alliansen, där han menade att Moderaterna bromsar de andra partierna från att vara sant liberala eller miljövänliga. Lars Ohly pratade mest om kriget i Gaza.

Ohly må ha framstått som ståndaktig i sin obalanserade kritik mot kriget i Gaza, men faktum är att dagens debatt visade extremt tydligt vilken belastning han är för det rödgröna samarbetet. Samtliga borgerliga partiledare kunde med rätta ifrågasätta Sahlins omdöme för att hon lovat Ohly ministerpost, och det fanns ingen brist alls under debatten på tydliga exempel där det är omöjligt att föreställa sig enighet inom vänstern.

Att Lars Ohly och vänsterpartiet kan tänkas få inflytande över den utrikes- och säkerhetspolitik han mest ägnade debatten åt, kändes djupt störande för alla andra. Inte minst tydligt blev det när Ohly krävde att Sverige, om någon Israelisk minister skulle komma på regeringsbesök hit, borde fängsla och åtala vederbörande för krigsförbrytelser. Det, om något, skulle ställa Sverige utanför en demokratiernas gemenskap.

Huvudmönstret under debatten stod dock klart, och det kommer att förstärkas under det kommande året då ju Sverige blir ordförandeland i EU och vi ska hålla EU-parlamentsval. Alliansen vill framstå som de erfarna ledarna, och det kommer att bli svårt för Mona Sahlin att slå sig in i den ligan, i synnerhet när hon ska släpa på en Ohly och en Eriksson fastbunden vid vardera ben.