Får man skoja i kristider?

Krig och finanskris råder. Det är verkligen inte roligt. Men ändå frågar jag mig, när jag hör de senare delarna av partiledardebatten. När får politiker lov att skämta? Världen är ju snart sagt aldrig fri från kriser och krig.

En av de ordrar som Mona Sahlin sannolikt har fått från sina rådgivare, är att hon ska möta varje skämt från en allianspolitiker med ett surmulet förmanande. Som till exempel idag, när Göran Hägglund gav sig på ett litet skämt om att trefotingen de rödgröna föreföll ha lite svårt att dansa i takt.

Sahlin konstaterade att detta var ett inte bara halvtråkigt, utan rentav heltråkigt skämt och menade att det inte var särskilt passande att skämta i dessa tider. Nu är det här ingen ny retorik från Mona Sahlin. Hon har mött skämt med högdragen tjurighet länge nu, och det började långt före finanskrisen.

Vad det snarare handlar om är att Sahlin inte har råd att skämta till det. Hennes trovärdighet som presumtiv regeringsledare är redan nu för svag. Lösningen blir att alltid möta ett klurighet, ironi eller ett skämt med ett vajande pekfinger och indignerat tal om nonchalans – eller möjligen satan.

Det börjar redan bli tjatigt, men vi måste vänja oss. Spelad indignation kommer att vara ett nyckelbeteende hos de rödgröna länge till, som kompensation för bristande regeringsfähighet. Sahlin, Eriksson och Ohly ägnade alla mycken tid i debatten åt att kritisera regeringen för att inte skjuta till mer pengar till kommuner och landsting samt för att inte hörsamma deras krav på 50 000 nya utbildningsplatser.

Det vore kanhända relevant kritik om situationen verkligen var sådan som oppositionen skildrar den. Men, det återkommande svaret från regeringen var inte att vare sig det ena eller det andra är uteslutet, men att detta är åtgärder som görs när det behövs – inte förr.

För att oppositionens kritik ska kännas det minsta relevant hade det behövts att regeringen sa blankt nej till utbildning och kommunhjälp, men det gör de nu inte. Det enda som återstår för de rödgröna är att låtsas som om regeringen verkligen önskar ett outbildat och icke-vidareutbildat folk. En ganska svår imaginär väderkvarn att bygga upp, men idéen verkar vara att om man därtill angriper varje ansats till humor kanske man åtminstone verkar seriös.

Jan Björklund påpekade i ett replikskifte att det blir lite märkligt att oppositionen kräver fler universitetsplatser när det redan nu står massor av sådana tomma. När jag sedan läser om kompetens hos våra politiker hos Johan Ingerö hamnar de rödgröna kraven i ett förklaringens ljus.

Ingerö har läst diskussioner på olika s-bloggar och är en smula nedslagen över kompetens- och bildningsnivån hos landets många folkvalda och avslutar sitt inlägg med att, apropå kraven om 50 000 platser ”i all ödmjukhet föreslå att några av dessa viks för partiets egna förtroendevalda”.

Nå, nu ska vi vara rättvisa. Inte bara rödgröna politiker brister. Nyligen rapporterades det om kompetensskillnaderna mellan Barack Obamas ministrar och våra svenska dito. Det kan utan tvekan konstateras att alliansregeringens ministrar ligger under sina amerikanska kolleger – rejält – även om det tack och lov inte råder total brist på akademiska meriter i Rosenbad.

Men ändå. Kanske är Ingerö en s-strategi på spåren med sitt blygsamma förslag om att reservera platser? Kanhända läser även Mona Sahlin på s-bloggar? Kanske ser hon, oftare och på betydligt närmare håll än vi andra, att ett stort bildningsbehov råder?

Äsch, förlåt. Nu skämtade jag ju sådär dumt igen. I kristider och allt.

Det ska inte hända igen.