Ledarbloggen
Claes Arvidsson
Claes Arvidsson
Den svenska truppen i Afghanistan har velat ha Stridsfordon 90. Arméinspektören generalmajor Berndt Grundevik ville skicka ned tre stycken för att öka skyddet av svenskarna. Men på Högkvarteret tvekade man inför ”ett så stort beslut” (ÖB Håkan Syrén). Försvarets insatschef generallöjtnant Anders Lindström var inte omedveten om riskerna att dra ut på beslutet, men han tänkte inte så:
”Jag har lärt mig att det är bättre att göra rätt från början än att bara göra något snabbt.” (SvD 19/12)
Utredningen skulle vara klar i februari.
Nu har Lindström uppenbarligen bytt taktik och prioriterat snabbhet. Beslut har fattats om att sända ned tre Stridsfordon 90. De ska kunna vara på plats om två, tre månader.
Och det är ju bra.
Om man bortser från att det ännu inte är klart vilka som ska hålla i ratten och när dessa i sådana fall kan börja köra. Det ska utredas och bland annat om det finns kompetent personal på plats. Den senare frågan ska dock inte utredas av Lindström utan av Grundevik.
Ett starkare försvar? Ja, i alla fall två utredningar i stället för en.