Replik från Brå: Inte vilseledande att lyfta fram vissa slutsatser

På SvD:s ledarsida angriper Maria Abrahamsson mig (2/1) för att försöka vilseleda regeringen i hur fotbollsvåldet ska motverkas. I en debattartikel hade jag nämligen, tillsammans med Brottsförebyggande rådets (Brå) generaldirektör Jan Andersson, fört fram tanken att polisen kunde låna metoder från hur den bekämpar organiserad brottslighet.

Problemet med fotbollsvåldet i dag är inte enbart att det sker tumult på eller i direkt anslutning till matcher. Det förekommer också uppgjorda fighter mellan rivaliserande risksupportrar på helt andra platser och tidpunkter. Spelare och domare utsätts för otillåten påverkan i form av hot och trakasserier. Fighter dokumenteras och skildras på hemsidor och våldet får närmast en rituell innebörd. Samtidigt pågår rekrytering av nya risksupportrar och meriterande är snarare förmågan att slåss än att vara en hängiven anhängare till fotbollslaget.

Det krävs en rad funktioner och organisatorisk talang för att driva dessa våldsapparater. Några fattar beslut om tid och plats för uppgjorda fighter. Ledning och kommunikation är viktiga ingredienser för att vilseleda polisen. ”Soldater” ska få order om förflyttning för kraftsamling i tid och rum. Andra dokumenterar och lägger ut på hemsidor. Vissa svarar för ”pub och samling”. Resor och annan logistik ska hanteras. Nya slagskämpar behöver rekryteras och invigas.

Dessa gäng eller firmor har likheter med vilken organisation som helst, men eftersom de begår brott ligger det nära till hands att använda erfarenheter från bekämpning av organiserad brottslighet och även våldsamma extremistgrupper. Jag har ägnat mycket möda åt att undersöka den organiserade brottsligheten och vi vet att där behövs också olika funktioner på samma sätt som för firmorna. Vissa styr och andra lyder. Några har särskilt riskfyllda uppdrag medan kärnans identitet och verksamhet är skyddad. Ledarna har dock ofta mindre betydelse än vad man kan tro. Vissa nyckelbefattningar är mer centrala för att brottsligheten ska fungera och sådana personer är följaktligen särskilt intressanta för polisen. Genom att förstå hur organisationerna fungerar kan vi också identifiera lämpliga angreppspunkter.

Det är också på det sättet jag tänker kring firmorna som slåss. Talar vi om polisen är förslaget att, vid sidan av rena ordningsinsatser och att supporterpoliser följer sina lag, nätverken kartläggs för att hitta nya sätt för att störa organisationernas funktionssätt.

Polisen lägger ned mycket stora resurser på att upprätthålla ordningen vid vissa matcher. Det kostar mycket pengar på bekostnad av den brottsutredande verksamheten. Fotbollsvåldet tycks ändå tillta. Vi vill gärna diskutera nya och kompletterande strategier med polisen och det var bakgrunden till debattartikeln.

Jag hoppas att också Maria Abrahamsson tycker att det är värt att fundera i nya banor kring det tilltagande fotbollsvåldet, som är den viktiga frågan. Det som Maria Abrahamsson vänder sig mot är däremot att mitt spår om organiserad brottslighet inte skulle ha fått särskilt stort utrymme i den rapport som Brottsförebyggande rådet (Brå) tog fram till regeringen. Den uppgiften har hon fått av en tidigare projektanställd på Brå som namnges och som arbetade med rapporten om fotbollsvåld. Men lite mer än ”tre rader” är det trots allt (s. 20 och 81). Rapporten behandlar också i ett koncentrat väldigt många frågor och det gör faktiskt debattartikeln också.

Det kan kanske falla sig naturligt att en tidigare projektanställd på Brå som lagt ned mycket möda och energi på en rapport om fotbollsvåld skulle kunna tycka att debattartikeln bör vara något av en kopia av rapporten. Men jag som länge forskat kring organiserad brottslighet måste ändå ha frihet att i en debattartikel göra vissa urval och trycka på de rapportförslag som jag finner särskilt intressanta utan att beskyllas för att försöka vilseleda Beatrice Ask och Fredrik Reinfeldt.

Maria Abrahamsson tar också upp en intern skrivelse inom Brå som hon försökt att få del av. Brå nekade med hänvisning till att det är en rent intern handling där en person delgav en annan person uppgifter. Inte heller jag har läst den, men jag och mina medarbetare har fått valda delar refererade för oss. Den innehåller en lång rad kritiska punkter riktade mot mig. En del är berättigat, men det finns också andra bevekelsegrunder än att föra fram motiverad kritik, som jag tror att läsarna redan kan ana sig till, särskilt mot dem i chefsbefattning.

Lars Korsell
jur dr
verksjurist och enhetschef, Brå