I den äldres tjänst?

I går lämnades betänkandet I den äldres tjänst över till äldreminister Maria Larsson. Förslaget ringar bland annat in elva kompetensområden som man menar att personalen i äldreomsorgen bör ha för att få kallas äldreassistenter.

1. Värdegrund, förhållningssätt och värderingsförmåga.

2. Kommunikation.

3. Lagar och regler.

4. Det friska (normala) åldrandet.

5. Åldrandets sjukdomar.

6. Funktionsbevarande omsorg.

7. Emotionell och social omsorg.

8. Kroppsnära omsorg.

9. Måltid, kost och näring.

10. Omsorg och vård i livets slut.

11. Sjukvård.

Till Ekot säger utredaren Gösta Jedberger att alla som idag arbetar med äldrevård ska utvärderas och erbjudas vidareutbildning för att bli just äldreassistenter på pappret. Utbildningssatsningen beräknas kosta 700 miljoner per år de första fem åren och därefter 400 miljoner per år. Vid 2015 tror Jedberger att satsningen ska kunna betraktas som genomförd.

Vi är alltså åter i diskussionen om behörighet och obehörighet. Och en ny yrkestitel har sett dagens ljus. Vidare införs krav på att obehöriga, icke äldreassistenter, inte ska få arbeta ensamma efter 2015.

Yrkestiteln ska företrädesvis uppnås genom treårigt gymnasieprogram. Detta vore kanske intressant som idé om vi inte hade några relevanta utbildningar. Men redan nu kan du ju utbilda dig med inriktning mot omsorgen på gymnasiet. Det verkar troligt att denna utbildning redan rymmer ett antal av de elva kompetensområdena, eller?

I en liten faktaruta som flankerar debattartikeln i DN konstateras att

Av Sveriges cirka 130 000 månadsanställda undersköterskor och vårdbiträden i den offentliga äldrevården saknar 24 procent en formell omvårdnadsutbildning och 37 procent har mindre än 1500 gymnasiepoäng (60 veckor).

Av drygt 40 000 timanställda saknar 47 procent en formell omvårdnadsutbildning och 63 procent har mindre än 1500 gymnasiepoäng.

Med andra ord. Även om det redan nu finns utbildning har väldigt många inom den här personalgruppen inte genomgått den, eller ens hela gymnasiet. Ändå förefaller de inte ha några problem att bli anställda. Det tyder på att korrelationen mellan utbildning och anställningsbarhet är ganska låg i denna Sveriges största yrkeskår.

Vi vill gärna lösa allt med utbildning. I ett land där löneförhandlingar sällan handlar om personlig kompetens och lämplighet har detta kommit att bli det enda argumentet när de kollektiva avtalen ska formuleras.

Alltså måste all utbildning vara högre utbildning och den ska gärna växa sig större och längre över tid för att motivera kontinuerliga löneökningar. Då är det inte konstigt att Lärarförbundet förhåller sig starkt kritiska till att den nyligen presenterade Lärarutbildningsutredningen föreslog att förskollärarutbildningen skulle kortas med ett halvår till ”bara” tre år på högskolan (men med möjlighet till ett års fördjupning).

Att förskollärarna, som i förhållande till sin långa utbildning betalas dåligt, genom en sådan reform skulle slippa ett halvårs studielån och i stället börjar tjäna pengar tidigare tänker man inte på.

Det är i detta ljus man kan läsa såväl vänsterpartiets som Kommunals positiva reaktioner på utredningens förslag. Men hur mycket har den reaktionen med betänkandets titel I den äldres tjänst att göra? Och hur mycket är det en positiv reaktion på strategiska möjligheter i kommande avtalsrörelser?

Lönerna är låga, inte tu tal om det. Men det finns fler löneutvecklande faktorer än utbildningslängd. Eller det borde i alla fall finnas. Om vi driver utbildningskraven och behörighetstänkandet för långt kommer vi att få en mycket underlig situation. Alla som extraknäckt inom omsorgen vet att det är ganska lätt att få de här jobben och att skillnaden mellan en bra och dålig äldrevårdare långtifrån alltid handlar om längden på deras utbildning.