THOMAS QUICK | Stanken av rättsröta känns ruggigt nära

Jan Guillou har en poäng i dagens Aftonbladet. Frågan om Thomas Quicks återtagna erkännanden är inte okomplicerat för Leif GW Persson, Ulf Åsgård eller andra som i likhet med Guillou har satt sin heder i pant på att Quick har ljugit sig till sina fällande domar. Hur ska dessa elefanter till brottskommentatorer kunna lita på att deras notoriska lögnare nu talar rena rama sanningen om hur han i utbyte mot grymt tung medicinering lurade skjortan av psykologer, brottsutredare och domare – ja, hela Rättssverige?

Och vilket avseende fäster de vid att mytomanen Quick nu påstår att rättsskandalen med åtta oriktiga morddomar var orkestrerad av överåklagare Christer van der Kwast och förhörsledare Seppo Penttinen?

I dag polisanmäldes föga överraskande både van der Kwast och Penttinen för sitt agerande i fallet Quick. Enligt Hannes Råstams dokumentär i SVT i söndags kväll ska polisen systematiskt ha ställt ledande frågor till Quick och åklagaren undanhållit utredningsmaterial som talade emot erkännandena. Thomas Quicks advokat Thomas Olsson filar redan på en första resningsansökan. Det är bra det. Precis så ska det gå till i en rättsstat när nya omständigheter kommer fram.

Skulle hovrätten finna att Quicks resningsansökan är befogad, då inleds en ny och allsidig domstolsprövning av skuldfrågan i tingsrätten med möjlighet till senare överprövning i hovrätten. I ståhejet som har uppstått efter söndagens Dokument inifrån kan det vara klokt att erinra sig att det är dessa grundläggande rättsprinciper som gäller. Även i ett läge där indignationsvågorna i samhällsdebatten sköljer höga över rättsväsendet i allmänheten och åklagarna i synnerhet. Ja, framför allt just då.

Skulle Quicks nya hårresande uppgifter visa sig stämma lär det bli ett trist slut på karriären för van der Kvast och Penttinen, båda nära pensionsåldern. Justitiekansler Göran Lambertz som däremot ha en god del av sin yrkesbana framför sig, granskade så sent som för två år sedan domar och brottsutredningar mot Thomas Quick. Ingen anmärkning kunde enligt JK riktas mot kvaliteten på domarna och inte heller mot åklagarens och polisens arbete. Och vad skulle ett frikännande i resningsmålen innebära för Quicks dåvarande försvarare, advokat Claes Borgström? Han fann det inte mödan värt att överklaga en enda fällande dom mot Quick, än mindre ifrågasatte Borgström åklagarens och polisens förundersökningar. Rättsröta? Nej, där är vi inte än. Men ruggigt nära.