Hellre bankgaranti än publikfrieri

Regeringen är rätt bra på kärva besked men inget vidare på populism. Inte ens när det finns god saklig grund får man till det ordentligt med publikfrieriet. Låt oss illustrera med ett enda ord: fastighetsskatten.

Så hur frestande det än är att stämma in i kören och skälla på bankerna och säga att deras uppförande är ”åt helvete”, gör ministrarna klokast i att låta bli. Den vägen leder ingen vart. Självklart fattar även bankanställda dåliga beslut i enskilda fall i detta stressade, osäkra läge, men grundorsaken till att många företag har så svårt att få låna pengar bottnar inte i bankernas illvilja. Skulle de avstå från goda affärer på rent
djävulskap?

Det har varit mycket tal om stimulanser och stödpaket under de senaste dagarna, men kreditbristen är det främsta, akuta problemet. Den tvingar företag att avstå från affärer, och den gör att företag inte kan betala sina räkningar. Kärnsunda verksamheter kan till och med tvingas till konkurs på grund av likviditetsproblem, som skulle vara hur lätthanterade som helst under normala omständigheter.

Till dels har det att göra med bankernas förändrade bedömning av risk och möjligheter; det är en del av lågkonjunkturens väsen. Men framför allt handlar det om brist på pengar.

När svenska storföretag, som tidigare kunnat låna i utländska institut eller genom att ge ut egna säkerheter, kommer hem och söker banklån, blir det mycket svårare för små och medelstora företag att få kredit. Bankernas utlåning till företag har ökat rejält under hösten. Men reglerna tillåter bara en viss multipel av det egna kapitalet i utlåning, och
kapitalmarknadens långivare (de som förser bankerna med kredit) kräver i dag större säkerhetszoner än reglerna gör.

Det bästa vore en generell bankgaranti, dvs ett löfte från staten om att svenska banker inte ska tillåtas gå omkull. Det skulle skapa förtroende i systemet och minska långivarnas krav på hur stor andel eget kapital som bankerna måste hålla. Då får bankerna både lättare att hitta pengar och större möjligheter att låna ut. Det finns redan ett tyst åtagande av det här slaget: Vem tror att regeringen skulle låta en svensk bank gå omkull i detta
läge? Men det gör stor skillnad om det tysta åtagandet blir uttalad policy.

EU-kommissionen kan protestera. Men garantin ska inte ses som statsstöd till enskilda företag utan som ett sätt att värna den ekonomiska infrastrukturen och korrigera en allvarlig störning i ekonomin – och det tillåter Romfördraget.