Alla för en – var och en för sig

Jag vill ha en man med kärnkraft, sade Carla Bruni i en intervju i början av året. Och nog har, maken, den franske presidenten Nicolas Sarkozy, visat att han är ett riktigt kraftpaket under det franska EU-ordförandeskapet. Han har surfat på kriserna och stortrivts i hetluften. Stilen är lite bossig. Inför toppmötet i Bryssel (torsdag-fredag) skrev Sarkozy i ett uppfordrande inbjudningsbrev att han minsann skulle se till att de andra 26 tog ansvar, visade kompromissvillighet och förmåga att tänka visionärt.

Blygsamhet är liksom inte Sarkozys grej – och det lär inte bli mer av den varan sedan han nu avslutat det franska ordförandeskapet genom att gå i mål med fyra tunga frågor: Lissabonfördraget, säkerhet, ekonomisk kris och klimat.

Irland får igenom krav på en egen kommissionär (och det betyder att alla andra medlemsstater också får det) och undantag för områden som är känsliga för den irländska nejopinionen. Allt för att det ska bli ja i en ny irländsk folkomröstning.

Folkomröstningen om Lissabonfördraget ska äga rum i höst, vilket innebär att EU-parlamentsvalen kommer att genomföras enligt Nice-fördraget. Om det blir ja på Irland (och även Tjeckien ratificerar fördraget) kommer sedan Lissabonfördraget att tillämpas på valresultatet. Sverige får då två nya platser i parlamentet (20 totalt) medan andra ledamöter som redan värmt upp sina platser åker ut i kylan.

Parlamentet blir fullsatt och visst är det hela lite festligt. Men vägen fram till Lissabon är knappast särskilt folklig.

Den uppdaterade säkerhetsstrategin är späckad med gamla och nya hot. Man lägger också ut kursen för mer av förvars- och säkerhetssamverkan. I fråga om Ryssland verkar det som om Sarkozy, Merkel och Berlusconi lyssnat för mycket på Carla Brunis platta Comme Si de Rien N’Était (Som om inget hade hänt). Det var fel att efter det ryska femdagarskriget mot Georgien inleda partnerskapsförhandlingar utan att EU:s krav först hade uppfyllts. Nu talas det i säkerhetsstrategin om EU-samarbete med Ryssland baserat på gemensamma värderingar – och det är inte något skämt.

EU är både mjuka honnörsord och hård politik. Det är gemensamma värderingar med det underliggande mottot Alla för en – och var och för sig.

Inte minst var detta tydligt när klimatmålen för 2020 (20 procents Co2-reducering, 20 procent förnyelsebar energi) skulle göras om till konkret politik. Det har känts tungt för stats- och regeringscheferna att med den framrusande ekonomiska krisen flåsande i nacken, säga ja till åtgärder som kan förvärra den.

Från miljörörelsen kommer kritik om att EU har sålt ut klimatet, men det är en kompromiss som balanserar 27 olika intressen. Det är självklart också viktigt att inte förvärra den ekonomiska krisen, något som också vore en paradox eftersom EU:s medlemsstater kommit överens om en mindre flodvåg av stimulanser för att dämpa effekten av fallet i ekonomin.

Alla blir glada, men jag är mest glad över att länder som Tyskland och Polen håller emot i det som annars riskerar att bli en alltför lättvindig bidragspolitik.

Tyvärr klarade EU-toppmötet däremot inte av att göra det allra viktigaste för hålla företagen flytande, det som handlar om väl fungerande bankstödsregler. Kommissionen ska jobba vidare med frågan om bankgarantiavgifter, men det räcker inte. Nu borde den svenska regeringen gå vidare på egen hand med en explicit bankgaranti.

Hur det komplexa klimatpaketet kommer att funka återstår att se, men trögare än planerat är nog en god gissning. Likväl innebär EU:s åtagande ett viktigt ingångsvärde i förhandlingarna med USA och Kina inför ett nytt klimatavtal i Köpenhamn 2009 – den fråga som ska bli Fredrik Reinfeldts paradnummer under det kommande svenska ordförandeskapet.