Rimligt men inte självklart med stöd

Med formeln 3 + 20 + 5 ska regeringen rädda svensk fordonsindustri. Låt oss hoppas att man blir framgångsrik. För det är viktigt. Branschen är tekniktung och näringskedjan omfattar upp emot 100 000 jobb i Sverige. Men låt oss inte glömma att det allra viktigaste är att göra det lättare för alla företag att leva och växa.

Fordonssatsningen skapar andrum. Inte minst borde det underlätta förhandlingar på personbilssidan både med de gamla ägarna och eventuellt köpsugna nya ägare

Det paket som näringsminister Maud Olofsson och finansminister Anders Borg presenterat innehåller tre delar. Ett statligt utvecklingsbolag ska bildas för forsknings- och utvecklingsverksamhet (3 miljarder). Kreditgarantier ska ställas ut för lån i Europeiska utvecklingsbanken (max 20 miljarder) och dessutom erbjuder staten nödutryckningslån till företag i ekonomisk kris (max 5 miljarder).

Det handlar alltså inte om att skänka bort skattebetalarnas pengar.

Personbilstillverkarna Volvo PV och Saab med problemtyngda ägarna Ford och GM – har stått i fokus för frågan om statligt stöd. Regeringen har dock inte valt att rikta åtgärderna specifikt till dessa, utan riktar in sig på fordonsklustret i sin helhet. Det är alltså fritt fram också för Volvo lastvagnar och Scania, liksom underleverantörer att hitta rätt i framtiden med statligt stöd.

Paketet är välavvägt med sin tyngdpunkt lagd på gröna framtidsmodeller, men väl så viktigt är att det inte blir någon allmän julklappsutdelning. Det krävs motprestationer för att bli delaktig i forsknings- och utvecklingssatsningarna. Kreditgarantierna ska bara utfärdas mot fullgoda säkerheter och marknadsmässiga avgifter. Skatte­betalarna ska inte heller få ta smällen för nödlånen, utan också dessa ges bara mot fullgoda säkerheter.

I går rådde det allmän glädjeyra med idel välkomnanden av regeringens nödhjälp – dock med en del reservationer för att ingen vet om det verkligen hjälper. Och så är det naturligtvis. Ytterst är det bara företagen själva och deras kunder som avgör om bilindustrin har en framtid i Sverige. Staten varken kan eller bör garantera långsiktig tillverkning.

I en väl fungerande marknadsekonomi ska staten inte ta på sig rollen som räddande ängel, men det är ändå rimligt att regeringen räcker ut en hjälpande hand i ­detta spe­ciella läge. Men nu när andra ­företag i nöd kan förväntas ställa sig i kö hos Olofsson och Borg måste regeringen stå emot frestelsen att fastna i stödbranschen. Att fordonsindustrin får ett handtag får inte tolkas som ett handslag – eller ett löfte om att staten alltid ska stå beredd att rycka ut.