Dubbelkris ger kärnkraftsdebatt

Nästa år införs effektivitetskrav som i praktiken innebär att vanliga glödlampor förbjuds inom EU. Lågenergilampor är framtidens melodi och förändringen beräknas spara runt 40 terawatttimmar årligen i Europa.

Gott så. Men vi behöver spara mer energi än så om den ska räcka till, och allt som äter upp energi kan vi inte spara på. Tidigare i höst uppmanade EU-kommissionen till energibesparing bland annat genom satsningar på vind- och kärnkraft. Och om målet är att klara klimatkrisen och släppa ut mindre växthusgaser så måste kärnkraften upp till seriös diskussion. Det är inte lätt någonstans, inte i polska Poznan och inte heller här hemma i Sverige.

I kristider tränger sig kärnkraftsfrågan på som ett brev på posten. Och nu är det dubbelkris. Lågkonjunktur och klimathot. Häromdagen varslades 1300 personer på SSAB – en i allra högsta grad energislukande industri som är beroende av en långsiktig och ansvarsfull energipolitik. Några dagar tidigare skrev IF Metalls ordförande Stefan Löfvén uppskattande om Maud Olofssons uppmjukade inställning till kärnkraften och satte samtidigt hårt mot hårt.

Näringsministern måste följa upp sin nya insikt med ”beslut om att avveckla avvecklingslagen och ta bort förbudet mot nyinvesteringar i kärnkraft”, manade Löfvén.

I tisdags fortsatte kärnkraftsdebatten på Brännpunkt när den brittiske miljö- och klimatdebattören Mark Lynas uppmanade Mona Sahlin att leda oppositionen in i insikten att ”framtidens energi kräver kärnkraft”. Svenskt Näringsliv driver för närvarande kärnkraftsfrågan i seminarieform ute i landet. På sajten Krafttag.nu läggs nästintill dagligen filmer och texter upp från rundabordssamtal och debatter nu senast i Gävle, där kontentan var att de politiska låsningarna i kärnkraftsfrågan är ett allvarligt hot mot industrierna, jobben och tillväxten.

Ett hot som heter duga, med andra ord. Och kärnkraften handlar inte bara om att mätta sitt energibehov. I en säker och modern kärnkraftssatsning finns också export- och innovationsmöjligheter. Hos centerledaren och hennes parti ar denna slutsats allt tydligare form.

Men hur ser det ut på den rödgröna sidan? Inte bra alls, kan man konstatera.

Inom loppet av bara några år har ett låst läge förbytts i ett annat. Om det hårdnackade kärnkraftsmotståndet inom c tidigare var en av borgerlighetens stora stötestenar ser den obefintliga samsynen inom oppositionen ut att bli en minst lika stor inom de rödgröna. Och då är den ändå bara en av en hel bukett oenigheter som väntar på att få blomma ut.

När Mona Sahlin och miljöpartistiska språkrören utannonserade tvåpartisamarbetet för några veckor sedan ingick det i detta ett löfte från mp:s håll att inte längre göra upp och ingå överenskommelser med allianspartierna. Huruvida detta löfte är aktuellt även i den nya samarbetskonstellationen vet vi inte. Heller inte om samma bedyran gäller även socialdemokraterna. Det vore intressant att få veta detta.

Har Mona Sahlin lovat bort socialdemokratins möjlighet att ingå i en bred blocköverskridande överenskommelse i kärnkraftsfrågan? I så fall får vi nog be Stefan Löfvén att ta ett ordentligt snack med henne. En energipolitik som har rödgrön mylla ser för närvarande inte särskilt attraktiv ut.

Varken för industrierna, jobben eller tillväxten. Och allra minst för klimatet.