Tvångsmedling kanske ändå är rätt, eller fel?

Spontant slog mig tanken att om Carina Höglund absolut vill träffa den numera livstidsdömda Anders Eklund ska hon självklart också ha laglig rätt att göra det.
Särskilt som Carina Höglund har en och annan lika berättigad som obesvarad fråga att ställa till mannen som mördade hennes dotter Engla.

Ska då en brottsling kunna tvingas att möta sitt offer som en del av straffet? Frågan diskuterade i morse i SVT:s Morgonsoffa. I det ena hörnet satt som sagt Carina Höglund, i det andra justitieministern.

I en situation där det är farligt lätt att framstå som okänslig lyckades Beatrice Ask på ett övertygande och samtidigt medkännande sätt göra klart att det inte är någon bra idé att
tvinga dömda gärningsmän att i efterhand möta sina offer. Nej, Ask var kanske inte
fullt så tydlig i tv, ändå var jag nog inte ensam om att tolka henne så.

Visst har Höglund rätt i att medling mellan brottslingar och deras brottsoffer redan används. Men inte genom tvång, och inte mellan vuxna utan snarare som ett led i arbetet med att få kriminella ungdomar på rätt köl igen. Och det blir inget möte om inte samtliga inblandade parter vill, eftersom det inte går att tvinga på människor ökad förståelse eller – ännu mindre ­ – önskan om försoning.

För egen del är jag inte övertygad om att ²tvångsmedling² mellan vuxna personer skulle fungera bättre. Inte ens om sådan kunde dömas ut av domstol som straff. Däremot finns det så klart inget som hindrar att brottsoffret och den dömde frivilligt träffas för att reda ut återstående frågetecken eller vad de kan vilja prata om. Här skulle exempelvis kriminalvården mycket väl kunna ha en aktiv roll att hjälpa till att arrangera sådana möten mellan brottsoffer och intagna om och när intresse finns.

Till mångas stora förvåning är en rättegång inte rättvis i bemärkelsen att alla fakta måste upp på bordet. Bevisning som är ”uppenbart utan betydelse” kan avvisas, och en åtalad har laglig rätt att ljuga för att skydda sig själv.

Som jag har förklarat i tidigare mejl till Carina Höglund har åklagaren ingen skyldighet att in i minsta detalj utreda vad som har hänt. Av bland annat processekonomiska skäl ska han sätta punkt när han har fått fram bevisning som är tillräcklig för en fällande dom i enlighet med åtalet.

Än mindre har domstolen en total utredningsskyldighet, utan grundprincipen är att rätten nöjer sig med att ta ställning till den utredning som åklagaren har lagt fram. Denna ordning som är viktig i en rättsstat kan förvisso många gånger av engagerade parter upplevas som att såväl åklagaren som domstolen för sin egen bekvämlighets skull vill slippa att ta ställning till alltför mycket utredningsmaterial.

Det är inte svårt att förstå att ett hårt drabbat brottsoffer vill få svar på alla sina frågor. Men är lösningen att i efterhand tvinga den dömde att berätta? Inte för att omsorgen om den dömdes integritet skulle vara skäl att inte tillåta tvångsmedling på offrets begäran, utan därför att tvångsvis medling sällan skulle vara särskilt konstruktiv. Fast om det nu ändå upplevs som viktigt av brottsoffret? Vilken skada skulle tvångsmedling då kunna göra? Ni hör själva att den frågan tål att fu
nderas på, minst ett varv till.