På mina rättigheters 60-årsdag önskar jag…

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna fyller 60 år idag. Jag har ju sett ämnet guppa upp i telegrammen i flera veckor och är väl medveten om att det är nu texten bör skrivas. Eller snarare, den borde ha skrivits igår. Texten som talar om hur viktiga de är. Texten som påminner om alla brott mot dem.

Så konstigt. Jag har ingen lust alls. Inte ens idag, på själva dagen.

Varför inte det? Jag har alldeles bestämt för mig att jag är väldigt mycket för FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Åtminstone det första tjoget eller så. Jag är också helt på det klara med att de bryts på de mest gräsliga vis och nu vore ett utmärkt tillfälle att påpeka det.

Ändå vill jag inte. Frågan har grott i bakhuvudet hela dagen. Varför är jag så likgiltig?

I Ekot rapporteras att Nicolas Sarkozy hållit tal på temat och då bland annat sagt följande:

– Överallt i världen upplever människor idag att deras rättigheter snarare krymper än växer.

Han menar den kringskurna friheten efter 11 september. Han menar även Sudan och Darfur, klimatproblemen och den finansiella, ekonomiska och sociala krisen. Bland annat. Optimismen saknas, förklarade Sarkozy.

Jag tänker att det här är problemet i ett nötskal. Det finns exakt ingenting som inte kan tvingas in och platsa under en eller annan av artiklarna i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Det är Darfur, klimatproblem, social kris och brist på optimism – allt under samma tak.

De granskningar och den kritik som årligen levereras av såväl FN som människorättsorganisationer världen över är alltid upplagda så att alla får påsar. I rättvisans namn. För ingen är perfekt och då ska alla ha kritik och en släng av sleven. År ut och år in.

Vad gör detta med de mänskliga rättigheterna och med FN? Hur är det tänkt att jag ska kunna ta dem på allvar när jag vet att Sverige samsas med Saudiarabien i de kritiserades flock varje år? Får inte Förenta Nationerna en unken doft av irrelevans när barnombudsmannen i välfärdsstaten Sverige kan rikta skarp kritik mot samtliga svenska kommuner för att de bryter mot barnkonventionen när deras arbete med barnomsorgen inte har ett tillräckligt utarbetat ”barnperspektiv”.

Relativismen är stötande och urholkar tyngden i vad mänskliga rättigheter, för såväl barn som vuxna, betyder. Annat som urholkar lusten att fira idag är FN:s tilltagande status som papperstiger. Sarkozy nämnde Darfur, men det finns ju så oerhört många fler exempel på handlingsförlamning när det bränner till runtom i världen.

När Burmas munkar försökte resa sig mot ett förtryck som bryter mot snart sagt varenda punkt i den 60-åriga förklaringen om deras rättigheter stod Förenta Nationerna lika handfallna som alltid. Inre angelägenheter, sa regimen och vände smidigt folkrätten mot folket. Där stod FN (Och EU och ASEAN) och allt man hade i verktygslådan var sina ord. Man gjorde ”kraftfulla uttalanden” och riktade ”starka uppmaningar”.

Med FN-mått mätt är detta hårdhandskar.

Lägg därtill att FN i allt större utsträckning har blivit en organisation som förhandlar om sina egna deklarationer. Läs Torbjörn Elenskys utmärkta artikel från gårdagens DN för några exempel.

Här nämns bland annat den tilltagande trenden att med hänvisning till religionen slippa leva upp till de mänskliga rättigheterna.

När en rad länder i april 2007 drev igenom en resolution i FN:s råd för mänskliga rättigheter med syfte är att ”stoppa kränkningar av religioner” var det inte tillräckligt många länder som röstade emot för att resolutionen skulle stoppas, trots att den går på tvärs med själva grunden – att mänskliga rättigheter ska vara generella och omfatta alla människor.

Visst. Resolutionen är inte juridiskt bindande, men den bidrar inte direkt till en känsla av respekt för de mänskliga rättigheterna, utan snarare till att de är just ”förhandlingsbara”.

Utvecklingen är obehaglig och kan liknas vid det mönster vi ofta skrattar åt på den amerikanska ”juridikmarknaden” där stämningarna haglar för allsköns småsaker som t ex hett kaffe.

Om jag, i egenskap av människa, finge önska mig något på rättigheternas 60-årsdag, så vore det ett högstämt löfte från Ban Ki-Moon om att FN under inga omständigheter ska bli en marknad där det tävlas om vems känslor som sårats mest.

Det är nämligen inte ovanligt att just den som gjort sig förtjänt av kritik också känner sig sårad och kränkt över den.