Så ska lärarna få århundradets statuschock

Jan Björklund talar gärna om ”status”. Själv är jag mer förtjust i ”respekt”. Men tanken är en och densamma: det blir ingen fason på Sverige som kunskaps- och kulturnation förrän lärar­yrket har fått en mycket starkare ställning.

Lärare måste få professionell arbetsledning och kontinuerlig fortbildning precis som alla andra med kvalificerade arbeten. Lärare måste ha möjlighet att göra karriär. Lärare, som gör väl ifrån sig, måste kunna få bra mycket bättre betalt än i dag.

Men det är klart att läraryrkets status också hänger samman med vad lärarna kan och har för sig.

Att dåliga lärare får fortsätta att undervisa år ut och år in utan att något händer ökar inte respekten för yrket.

Att lärarutbildningen inte håller måttet drabbar inte bara dem som är inskrivna och studerar.Det skadar hela kårens renommé.

I dag lade regeringens utredare, professor Sigbrit Franke, fram sitt förslag till ny lärarutbildning. Om hennes idéer blir verklighet kommer inte bara elever och föräldrar att ha anledning att glädjas utan också alla de som vill bli ­eller redan är lärare.

Många av Frankes förslag ter sig i förstone väldigt beskedliga, ja smått triviala: Det ska bli obligatoriskt att lära sig sätta betyg. Lågstadielärare ska ha särskilt fokus på att lära små barn läsa, skriva och räkna. Undervisningsskicklighet ska ges prioritet. Man bör ha anständiga betyg för att tas in på lärarutbildningen, och man bör klara individuella prov för att bli godkänd.

Men så kommer det isande ögonblicket när man erinrar sig att förslagen är kontroversiella och att det inte har varit så här fram till i dag.

Det mest självklara ingår inte med självklarhet i lärarutbildningen, och intagningspoängen är på många håll så låga att alla som söker tas in. Trots att det inte ställs några större krav på studieflit är det ändå en tredjedel av studenterna som hoppar av. Det är lika naturligt som tragiskt att en sådan utbildning inte ger hög staus.

Tag inte in nya studenter 2009/10, föreslår utredaren. I stället får lärosätena ”börja på ruta ett” och ­ansöka på nytt om examinationsrätt. Hon vill ha lämplighetsprov och ­att ­utbildningarna ska samlas på klart färre platser än dagens 26. Det är lika modigt som rätt. Måtte Björklund och ­Leijonborg visa samma kurage.

På varje lärarrum bör det nu skålas – i kaffe eller glögg – för ­Sigbrit Franke. Mitt i adventsmörkret har hon tänt ett ljus.