Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Ännu fler mejl rinner in. Och ännu fler läs- och länktips. Refuserade insändare, klagomål som gjorts, anmälningar som gjorts av dålig omsorg. Långa, långa historier. Jag hinner läsa, men inte besvara, allt – åtminstone inte med svar som är respektfullt långa nog med tanke på brevens innehåll. Ett dilemma.

Nåväl. Idag har vi, via SCB och Socialstyrelsen, fått veta att överlag är folk faktiskt ganska nöjda med äldrevården. Det är bra och inte heller särskilt förvånande. Självklart är vanvårdsexemplen någonting utöver det vanliga, knappast vardagsmat. Ensamheten är nog dessvärre den vanligaste sorgen, kan jag tänka mig – vilket också bekräftas av att det som rankas sämst i mätningen är just social samvaro och aktiviteter.

Fick hur som helst ytterligare ett bloggtips på temat omsorg. På Dagens medicin bloggar Ingrid Kampås om sin vardag i den kommunala hemsjukvården. Hennes beskrivningar av vanvårdens ”mekanismer” är tänkvärda.

”Unga X som för ett tiotal år sedan var ännu yngre och då helt nyutexaminerad undersköterska, berättade en dag för mig om sitt första jobb. Hur hon slutat redan efter en vecka, hon kunde inte acceptera vården på det privata boende där hon fått ett fast arbete. Hon berättade bland annat hur man tyckte det var helt okey att trycka in maten i munnen på någon som med lite tid på sig kunde äta själv. När hon sa upp sig, och meddelade chefen där orsaken, slapp hon uppsägningstiden med villkor att hon inte gick vidare med att tala om de missförhållanden hon upptäckt. Ung och oerfaren och rädd som hon var, får man väl inte klandra henne för mycket för att hon accepterade erbjudandet. Det kom mig själv att tänka på att jag en gång för många år sedan slutade ett arbete efter bara några veckor just på grund av att där gavs en vård som var rent ut sagt förskräcklig. Då trodde jag det var mig det var fel på och jag skämdes för att jag inte passade in.

Man får skilja på två saker som gör att det kan vara tufft att börja som ny på ett äldreboende. Det ena är den existentiella dimensionen, mötet med lidande och död, den maktlöshet man som anställd känner när det gäller att bota och lindra. Det är bara så hemskt och tragiskt. Skrumpna kroppar, skrumpna hjärnor, smärta, ångest. I en grupp där det är tillåtet är det säkert lätt att sätta upp en försvarsmur av okänslighet inför allt detta och falla in i den kultur och de beteenden som råder. Men den som har sin mänsklighet välbevarad, kommer att i en sådan grupp reagera på just denna omänsklighet i behandlingen av dessa beroende och utlämnade människor. Det blir dubbelt tufft. Det finns bara två val i det läget. Stanna och anpassa sig eller gå sin väg.”

Arkiv

Fler bloggar