David Wirmark
Claes Arvidsson (28/11) hävdar att 1970-talets beslut om enprocentmålet var ett feltänk. Men det stämmer inte. Avsikten var att det skulle bidra till att Sveriges stöd till de fattiga länderna snabbare skulle uppnå en anständig nivå, vilket också skett. Beslutet genomfördes i enighet i riksdagen med ett brett folkligt stöd och i enlighet med FN:s rekommendation. Att kalla det ”revolutionär reformism” är lika meningsfullt som att ge motsvarande överföringar inom det svenska välfärdsystemet samma benämning. Båda baserar sig på vanlig enkel solidaritet.
Misstag görs och bör kritiseras. Men det svenska biståndet är inte ett misslyckande. Tvärtom får det ett högt betyg av OECD:s utvecklingskommitté DAC. De marknadsekonomiska reformerna i mottagarländerna gör också biståndet mer effektivt. Att minska stödet när finanskrisen drabbat de fattiga länderna hårdare än andra delar världen vore både ologiskt och utmanande.